Tänk att träffa någon i vuxen ålder, som man väljer aktivt varje dag och som gör detsamma tillbaka. Att vara älskad av någon som inte vill förändra en och veta att det finns någon som alltid ställer upp för en. Det har jag och har haft i hela 16 år nu 🙂

När man är ung är det lätt hänt att träffa någon, bli kär och tro att allt är frid och fröjd för resten av livet. Å så kan det väl vara för en och annan. Statistiken visar dock att merparten av alla äktenskap går i kras… men att chansen är större att det ska hålla om man träffas längre upp i åldern.

Jag var 38 när jag träffade Martin. Igår firade vi vår 16-årsdag. Rätt coolt faktiskt.

Vi träffades redan 2001 faktiskt, men då fanns det inte på kartan att vi skulle bli ett par. Det fanns lixom inte minsta lilla tecken eller attraktion. 2008 däremot, då ni… då tog det typ två veckor tills han flyttade in hos mej och killarna. Att han stannade är fortfarande ett mirakel. Tänk att flytta in hos en ensamstående morsa med två tonårskillar… Han är både modig och har tålamod 🙂

Sen har åren bara gått. Fort. Vi har det bra, hittar på en massa kul och skrattar mycket. Jag vet inte hur många resor vi gjort, mest med flyg och båt – numera mest med husbil. Vi älskar att vara på resa!

Vi har så otroligt roligt tillsammans! Å det tror jag är jätteviktigt i en relation. Vi accepterar varandra helt och hållet, har ingen önskan om att göra om varandra eller förändra. Eller jo… min käre man får gärna sluta snarka… men det är allt!

Visst har vi förändrats lite med åren, men jag tycker vi ser ganska ok ut för att vara två 50-plussare. Vad gör lite rynkor eller gråa strån? Det kunde vara värre. Vi blir äldre, tack o lov. Alternativet är lixom sämre.

Jag tänkte behålla honom resten av livet, til the end, men sånt vet man ju inte. Man kan bara hoppas 🙂

---

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}