Tänker fortfarande på det…

Tänker fortfarande på det…

Tiden läker alla sår. Minnen bleknar. Det blir bättre. Det går över. Tur i oturen. Änglavakt. Man får höra så många klyschor när man varit med om något allvarligt, som en olycka eller ett dödsfall. Sånt som folk säger eftersom de kanske inte vet vad de annars ska säga…

Så var det när jag fick mitt missfall, när min bästa kompis dog och nu senast när vi krockade med älgen. Alla klyschor stämmer väl till viss del, minnen bleknar, det blir bättre – men tankarna finns ändå kvar. Trots att jag hade mitt missfall 1992 tänker jag rätt ofta på det faktiskt… å jag glömmer aldrig hur det var när jag fick dödsbudet om min bästa kompis eller hur älgens päls trycktes mot rutan innan rutan exploderade. Det är minnesbilder som aldrig verkar blekna. De är glasklara.

Idag är det exakt två år sedan den där älgen hade den dåliga smaken att kliva ut på vägen precis när vi kom körande. Vi klarade oss – det gjorde inte älgen. Bilen gick inte att köra, men kunde repareras. Det hände alltså inget allvarligt med oss och då är ju allt annat oviktigt. Så kan man ju tänka… det hände inget på utsidan, men med insidan var det värre. Det var inte det att jag var millimeter från att mosas av älgen, jag har varit nära döden förut och klarat mej. Också allvarliga händelser, men dem tänker jag nästan aldrig på. Jag vet inte varför, men den där älgen satte igång något inne i mej.

Direkt efter var jag oerhört strukturerad och tog tag i allt som behövdes tas tag i. Jag var konkret och fick saker gjorda, alla hundratals samtal, fixa hyrbil för att ta oss hem mm mm. Efter någon vecka hamnade jag i chock tror jag, då klarade jag ingenting. Jag borstade händerna med handkräm och smorde händerna med hårgele… Jag mådde illa bara jag tänkte på att fylla i alla papper och när jag skickade iväg allt till försäkringsbolagen kräktes jag nästan. Jag kunde inte se en älg ens på bild utan att må illa och när jag efter någon månad såg en på riktigt, på väldigt långt håll, började jag skaka och kräktes nästan. Då körde jag dessutom och trots att det var mitt på dagen och ljus (vi krockade på natten) så bytte jag fil och körde så långsamt och långt bort från älgen jag bara kunde.

Så var det rätt länge, är till viss del fortfarande. Jag tycker än idag inte om att se en älg vare sej på bild eller i verkligheten. Jag mår inte illa, men får obehagskänslor. Olyckan har fört med sej att jag inte gärna kör bil och aldrig på natten, helst inte i skymning eller gryning heller. Jag blir halvt vansinnig om någon i min närhet säger att de ska nattköra och påminner högljutt om alla älgar. Jag som förr gärna sparade tid genom att köra på kvällen och natten för att få vakna på ankomstorten dagen därpå. Jag tyckte det var ganska skönt att köra på natten eftersom det var lite trafik och barnen kunde sova. Ända tills natten för två år sedan… den där jäkla älgen förstörde massor för mej!

Men visst bleknar minnet… fast jag skulle nog säga att vissa minnen även blir starkare. Och man lär sej mycket om sej själv, både bra och dåligt. Jag fick än en gång bevis på att jag är iskall och superstrukturerad när det verkligen gäller. Jag fick också uppleva chock, även om den kom senare, och det var ingen trevlig upplevelse. Jag var helt knäpp i skallen i flera veckor. Jag är inte ett dugg rädd för döden, vill helst bara inte att den ska göra ont. Testamentet är klart och underskrivet. Jag tar hand om mej bättre, vill vara frisk och fräsch så länge jag kan. Dessutom klarar man krissituationer bättre om man är i bra fysisk form.

Jag önskar inte min värsta fiende att krocka med en älg, det är det absolut värsta jag varit med om. Nu överlevde vi och det hade inget med änglavakt att göra, det var tur i oturen bara. Det finns många ”om”… om bilen varit lägre eller mindre, då hade jag varit mos… om jag kört snabbare hade vi hunnit förbi, om jag kört långsammare hade vi frontalkrockat och förmodligen dött allihop. Om vi kört dagen efter… Men nu är det som det är! Vi lever, jag kör nästan aldrig bil längre och får leva med äckelkänslor när jag ser älgar. Men jag hoppas att någon enda en kan lära av vårt misstag och INTE KÖRA I MÖRKER! Älgarna är väldigt många, väldigt stora och väldigt tunga! Det är bara dumt att chans eller tro att det ”händer inte mej”.

Två år har gått och jag tänker fortfarande väldigt mycket på det som hände. Jag kan lova dej att du inte vill vara med om samma sak. Du kanske inte har samma tur i oturen…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.