Vi låter dem äta ifred, försöker aldrig röra vid dem eller
komma nära. De sitter på cirka en meters avstånd från oss, äter och tittar på
oss. Det är ganska häftigt att få ögonkontakt med en apa faktiskt. De är inte
rädda, men restriktiva. Den lilla bebisapan kanske är 4-5 månader och håller på
att lära sej att äta själv. När vi kom slickade han bara försiktigt på det vi
la fram, nu tar han upp frukten med sin lilla hand och försöker äta så gott han
kan. Ibland försöker han dia från sin mamma, men då skjuter hon undan honom.

Mamma apa roffar åt sej så mycket hon kan, utan minsta
hänsyn till unge. Hon tar händerna fulla och äter så snabbt hon kan för att få
så mycket det går. Vi försöker peta till den lille när hon inte ser och lägga
frukten där hon inte är.

De ställer upp som fotomodeller åt oss så vi har en mängd
jättefina bilder i kameran nu. Det är ganska fantastiskt att ha en vild
apfamilj så nära och bara kunna njuta av att ha dem där. Så var det även när
jag bodde här, då var det red colobus nu är det grön markatta.

Gambia är fantastiskt!