Inför valet 1998 hade jag egentligen bara en enda fråga som var viktig för mej och det var vårdnadsbidraget. Då var jag inte med i något parti utan startade en egen kampanj för att få tillbaka det ekonomiska stödet för föräldrar som ville ta hand om sina barn själva.
 
Det blev ett jätte hallå kring detta och jag åkte som en skottspole mellan tv-redaktioner, tidningsintervjuer och radioprogram. Stödet var enormt stort, men tyvärr blev det socialistisk regering och allt gick åt skogen.
 
Efter valet satte jag mej ner med alla partiprogrammen och lusläste. Jag är en ”mjukfrågemänniska” och vill dessutom tänka själv och då finns inte så mycket annat kvar än just Kristdemokraterna. Kristdemokraterna driver något som kallas subsidiaritetsprincipen. Med det menas att besluten ska fattas så nära den det gäller som möjligt, ingen högre ort ska bestämma över huvudet på mej.
 
De partier som sitter vid makten idag vill gärna styra människor in i olika fållor, den idén köper inte jag. Jag vill tänka själv och fatta mina beslut själv. Ingen vet bättre än jag vad som stämmer bäst för mej och min familj.
 
Sen var det självklart så att partiprogrammet i stort tilltalade mej, även om det finns frågor som inte stämmer till 100%. Men jag tror inte att någon kan hitta ett parti som stämmer helt och hållet, inte ens Göran Persson.