Varför pratade ingen med mej?

Varför pratade ingen med mej?

Mitt i röjningen fick jag en rejäl käftsmäll. I mina minnessaker låg bland annat en skivbok, en sån som vi alla haft i småskolan. Just den här var för att skriva ner sina tankar, något jag alltid gjort och fortfarande gör, fast nu i bloggform. När man går igenom gamla saker ska man förbereda sej på det mesta, lärde jag mej just precis där…

Jag öppnade skrivboken och började läsa. Jag var alltså 7 år och skulle beskriva mej själv. ”Jag är ful. Jag är dålig. Jag är dum, men andra tycker att jag är snäll, det tycker jag inte om.” Jag hade ingen aning om att jag kände så.

Jag läste igen. Stackars lilla tjej att känna så och tycka så illa om sej själv. Å den lilla tjejen var alltså jag. Jag var 7 år!!! Man ska inte ens vara i närheten av de tankarna i den åldern. Man ska bara leka med sina kompisar och inte ens bry sej om sånt i den åldern. Jag blev så ledsen för den där lilla tjejens skull, för min skull.

Detta skrevs när jag gick i 1: eller 2:an och har alltså lästs av min fröken. Varför reagerade hon inte? Varför pratade hon inte med mej? Varför frågade hon inte hur jag mådde? Varför gjorde ingen något?

Med detta i bakhuvudet kan jag förstå var min dåliga självkänsla kommer ifrån. Om jag kände så när jag var 7 år är det inte konstigt att jag kände mej värdelös även senare. Men jag kommer inte ihåg att det var så här illa, så tidigt. När jag var 30 gick jag i samtalsterapi och detta hade ju varit något att prata om, om jag bara vetat om det.

Jag vet att skolan inte var tipptopp på 70-talet och jag vet också att vår fröken inte var jättebra. Men att inte gå vidare med en sån här grej är faktiskt oförlåtligt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur mitt liv hade kunnat se ut om någon tagit tag i mej. Hade jag varit annorlunda och mått annorlunda? Förmodligen.

Jag vill bara ta den där lilla tjejen och säga till henne att du är fin. Du är bra. Du är absolut inte ful eller dum. Och har aldrig ens varit i närheten av dålig. Du kommer att få två fina killar, som du kommer att uppfostra till två fina män. Du kommer hela ditt liv att göra bra grejer och vara en så bra person som du bara kan. Du kommer att hjälpa folk att överleva i Afrika och ta hand om en liten kille som har det svårt hemma. Du kommer inte att vara bäst, men alltid göra så gott du kan.

Varför var det ingen som sa det till mej?

4 tankar på “Varför pratade ingen med mej?

  1. Verkligen en berättigad fråga – varför gjorde inte fröken något så enkelt som att prata med den där lilla tjejen?!
    Jag jobbar själv med människor kbt:are och ofta tänker jag att så lätt det hade varit om vi hade vågat prata med varandra. ❤️…. Kramis

  2. Jag önskar att min styvfar inte slängt mina dagböcker när jag rymde hemifrån som 13-åring.
    Mamma berättade att han rev bilder på mig och kastade dagböckerna. Jag har tillgång till en del saker genom minnen men det hade varit roligt att läsa detjag skrev. Kram ❤️

    1. Jag förstår det! Jag är väldigt orolig då jag inte kan hitta mina dagböcker och vet att det står saker i dem som ingen borde läsa…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *