Vattenfall och dåligt beslut

Vattenfall och dåligt beslut

Efter ganska många timmar i bil, körda högt upp i Troodosbergen, kom vi fram till byn Platres. Här skulle det finnas en fint vattenfall, som vi tyckte att vi skulle leta rätt på. Det skulle vara nära… det var det inte…

När man vet att solen går ner vid 16.30 ska man inte börja leta reda på ett vattenfall vid 15-tiden. Iaf inte utan att fråga tex i hotellreceptionen var det ligger. Men på kartan såg vi ju att det var så nära, bara 9 minuter bort. Vad kunde gå fel? Väldigt mycket skulle det visa sej.

Vi drog på oss varsin tjocktröja och började gå. Efter bara några minuter hittade vi skylten som pekade mot Myllomeris Waterfalls, trodde vi. Den pekade i själva verket mot stigen till vattenfallet. Men ingenstans stod det hur långt det var… Från början var det en fin liten stig genom skogen över en liten bro och vidare längs en bäck. Efter kanske 20 minuter blev det bökigare, en smal stig och lite klättring och vi började fundera om vi verkligen var på rätt väg. Efter en liten bit till mötte vi folk som hade gett upp och vänt för att de aldrig hittade något vattenfall.

Ett par berättade att de stått precis ovanför fallet och hört det tydligt, men inte hittat vägen ner. Hur de än gått hade ljudet från vattenfallet minskat och de trodde att de var fel, så de gav upp. Några ur vår grupp hade gått i förväg och faktiskt hittat fram, så de skickade peppande hälsningar när vi sa att vi tänkte vända. Men de sa också att det var längre än de trott. Så vi fortsatte och då kom de första regndropparna.

Efter kanske 35 minuter mötte vi ingen längre, men där såg vi plötsligt en skylt! Vi var på rätt väg, bara lite till. Nu började det regna lite mer, men nu hörde vi vattenfallet tydligt! Å snart lyckades vi faktiskt hitta det! De där 9 minuterna var typ 45 minuter. Nu vräkte regnet ner och det började bli mörkt, hur i hela friden skulle vi hitta tillbaka om det blev helt mörkt?

Christian som varit galen nog och badat var kall och skyndade tillbaka. Ulrica hade kämpat hela vägen med en dålig höft, Göran halkade på i alldeles för tunna kläder, jag hade börjat frysa så jag skakade. Min fibro blir snabbt dålig av kyla, ni fattar ju hur bra jag började må. Vi beslutade att hålla ihop hela vägen tillbaka och gå tillsammans så säkert som möjligt. För nu var det halt. Regnet vräkte ner, tempen hade sjunkit till bara några få plusgrader, den lilla stigen var nu bara blöt lera. Och det blev allt mörkare.

Vi gick så fort vi vågade. La alla kameror i Martins ryggsäck och drog våra tröjor över våra väskor för att skydda dem så mycket vi kunde. Så stretade vi på steg för steg, så säkert vi kunde. Ett benbrott är aldrig bra, här skulle det varit väldigt obra. Jag var så fruktansvärt trött och frusen att jag faktiskt sa att ”jag inte orkar ta ett enda steg till. N får gå i förväg”. Men Martin vägrade såklart, han skulle inte lämna mej nånstans oavsett vad. Jag kan riktigt känna hur hopplöst jag kände att det var, när jag skriver detta. Jag var helt slut.

Men efter många om och men så såg vi bron och där var trappen upp till vägen. Solen hade gått ner, bara en liten bit kvar att gå. När vi kom fram till hotellet blev det mörkt, vi hade inte mer än någon minuts marginal. Väl uppe på rummet kunde vi bokstavligen vrida ur våra kläder. Vi var dygnblöta hela vägen in på kroppen. Tom strumporna gick att vrida ur. Problemet var att vi inte hade några andra varma kläder eller andra skor med oss. Så det blev att sitta med hårfönen och torka både kläder och skor. Våra mobiler var så fuktiga att de inte gick att ladda, lite panik där ett tag innan de funkade igen.

Frusna och väldigt trötta var det himla gott med mat, men jag orkade knappt äta. Sen var det bara att fortsätta med fönen och lägga kläder på de få element som fanns i rummet. Å vi lyckades faktiskt ha nästan torra kläder till dagen därpå. Till vilken nytta då kan man undra? Det fortsatte regna och vi blev dyngsura igen 🙁

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

10 svar på ”Vattenfall och dåligt beslut

  1. Vilket galet äventyr!
    Påminner mig lite när tjejerna var små och vi skulle ta en 2,5 km runda på södergren. Den varade i över 2 timmar och 2,5 km var mer än en mil. Det blev grymt ont i kroppen och en tur vi inte glömmer
    Kram Kajsa

  2. Det kanske inte var värt, men visste man inte innan så kanske även jag hade gjort det. Man blir såå frusen av det våta. Hoppas resten av dagarna blir lite ”torrare”

  3. Men milde tid vilken upplevelse! Det är hemskt när det ställer till sig sådär, och man har både tiden och naturelementen emot sig. Vi fick en på sätt och vis likartat hemsk upplevelse på Jamaica, och det känns som Guds försyn att det redde ut sig.

Lämna ett svar till Emschen Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *