Det var dax att åka hem till Stockholm igen, efter fem spännande dagar på Cypern. Innan vi satte oss på planet skulle vi vara med och inviga en julby tillsammans med turistministern.
Under våra fem dagar på Cypern hann vi se typ allt, förutom turistområdena dit folk brukar åka. Och det var ju det som var meningen: att se vad som finns att göra off-season och utanför turiststråken. Glöm Aya Napa på sommaren lixom…
Som en av de sista sakerna var vi inbjudna till Derynia för att vara med på invigningen av en av de sju julbyar (Agros, Derynia, Fikardou, Kalavasos, Kalopanagiotis, Kyperounta och Polis Chrysochous) som byggs upp i slutet av november på Cypern. Jag träffade Savvas Perdios som är turistminister, på en lunch i våras på restaurang Cypern (såklart) i Stockholm. Den lunchen (snuskigt god mat!) var början på den här resan, kan man nog säga, men nu fick även Martin träffa honom.
Vi kom fram till Derynia precis när invigningen hade kört igång och blev framputtade längst fram. Det var ett myller av människor, lite festivalkänsla faktiskt, fast mer julmarknad. Små bodar med godsaker ringade in torget och i ett hörn hade man byggt upp ett tält där det var stor fest för inbjudna. Där fick vi mingla med ministern, äta och dricka gott, lyssna på musik och se lokala hantverkare visa upp sina alster. Å Tomten tog emot barnen alldeles utanför. En kul grej att få vara med om.
Dagen efter var det dax att åka hem. Det är alltid lika tråkigt. Hemma bra men borta bäst – är ju mer vår grej.
De sista timmarna tillbringades i Larnaca där vi fick en sista solnedgång. Det är nog det jag saknar mest från såna här resor, alla härliga solnedgångar och att man slipper ha en massa tjocka kläder.
Till Cypern kan man absolut åka även vintertid, tom med husbil faktiskt. Här finns typ tre campingar, en såg vi från stranden, och man åker hit med båt från Grekland. Så vem vet? Vi kanske åker hit och stannar över en vinter i framtiden 🙂
Att åka till en ö utan att besöka en strand går ju inte. Sista dagen fick vi faktiskt några minuter att sticka tårna i sanden.
Ofta är det turistråden som planerar vår resa. De bor på platsen och förstår inte hur mycket vi svenskar suktar efter strand, sol och bad. Vi besöker alltid något fint resort eller hotell, men nästan aldrig har vi tid på stranden. Ska vi kunna skriva en artikel om en ö, MÅSTE vi ha bilder från stranden – så är det bara.
Så redan första dagen önskade vi att man skulle lägga till detta och till slut fanns en lucka. Allt handlar om bilder. Bilder som ska locka. Fina stränder alltså. Chauffören sa att han kände till en strand i närheten, men den dög inte. Någon i bilen började googla och hittade Governors Beach i Limassol. Det var lite knepigt att hitta, men efter att ha gått längs strandpromenaden hittade vi ner till en helt ok strand.
I november var det 20-25 grader varmt, en helt ok sommardag för en kall svensk alltså. Och där är rätt folktomt den årstiden, men det var faktiskt folk på stranden, hela tre stycken. Vi ökade alltså mängden soldyrkare med rätt många procent 🙂
Det var ljuvligt att ta av sej skorna och gräva ner tårna i sanden. Några badade, jag och Martin tog mest en massa bilder. Strandbilder går alltid åt, man behöver många olika. Vi har väldigt få bilder på oss tillsammans, så det hjälpte Christian oss med. Så är det på de här resorna, man hjälps åt. Det finns ingen konkurrens, för vi har alla så pass olika kanaler. Det finns plats för oss alla.
Den där timmen på stranden gav så otroligt mycket energi. Att sedan sitta i solen och fika och bara suga i sej värmen… det hade jag kunnat göra resten av dagen. Men vi hade ju lite mer på schemat, tyvärr… så det var bara att borsta av sej sanden, sätta på sej skorna och ta några sista bilder.
Efter ganska många timmar i bil, körda högt upp i Troodosbergen, kom vi fram till byn Platres. Här skulle det finnas en fint vattenfall, som vi tyckte att vi skulle leta rätt på. Det skulle vara nära… det var det inte…
När man vet att solen går ner vid 16.30 ska man inte börja leta reda på ett vattenfall vid 15-tiden. Iaf inte utan att fråga tex i hotellreceptionen var det ligger. Men på kartan såg vi ju att det var så nära, bara 9 minuter bort. Vad kunde gå fel? Väldigt mycket skulle det visa sej.
Vi drog på oss varsin tjocktröja och började gå. Efter bara några minuter hittade vi skylten som pekade mot Myllomeris Waterfalls, trodde vi. Den pekade i själva verket mot stigen till vattenfallet. Men ingenstans stod det hur långt det var… Från början var det en fin liten stig genom skogen över en liten bro och vidare längs en bäck. Efter kanske 20 minuter blev det bökigare, en smal stig och lite klättring och vi började fundera om vi verkligen var på rätt väg. Efter en liten bit till mötte vi folk som hade gett upp och vänt för att de aldrig hittade något vattenfall.
Ett par berättade att de stått precis ovanför fallet och hört det tydligt, men inte hittat vägen ner. Hur de än gått hade ljudet från vattenfallet minskat och de trodde att de var fel, så de gav upp. Några ur vår grupp hade gått i förväg och faktiskt hittat fram, så de skickade peppande hälsningar när vi sa att vi tänkte vända. Men de sa också att det var längre än de trott. Så vi fortsatte och då kom de första regndropparna.
Efter kanske 35 minuter mötte vi ingen längre, men där såg vi plötsligt en skylt! Vi var på rätt väg, bara lite till. Nu började det regna lite mer, men nu hörde vi vattenfallet tydligt! Å snart lyckades vi faktiskt hitta det! De där 9 minuterna var typ 45 minuter. Nu vräkte regnet ner och det började bli mörkt, hur i hela friden skulle vi hitta tillbaka om det blev helt mörkt?
Christian som varit galen nog och badat var kall och skyndade tillbaka. Ulrica hade kämpat hela vägen med en dålig höft, Göran halkade på i alldeles för tunna kläder, jag hade börjat frysa så jag skakade. Min fibro blir snabbt dålig av kyla, ni fattar ju hur bra jag började må. Vi beslutade att hålla ihop hela vägen tillbaka och gå tillsammans så säkert som möjligt. För nu var det halt. Regnet vräkte ner, tempen hade sjunkit till bara några få plusgrader, den lilla stigen var nu bara blöt lera. Och det blev allt mörkare.
Vi gick så fort vi vågade. La alla kameror i Martins ryggsäck och drog våra tröjor över våra väskor för att skydda dem så mycket vi kunde. Så stretade vi på steg för steg, så säkert vi kunde. Ett benbrott är aldrig bra, här skulle det varit väldigt obra. Jag var så fruktansvärt trött och frusen att jag faktiskt sa att ”jag inte orkar ta ett enda steg till. N får gå i förväg”. Men Martin vägrade såklart, han skulle inte lämna mej nånstans oavsett vad. Jag kan riktigt känna hur hopplöst jag kände att det var, när jag skriver detta. Jag var helt slut.
Men efter många om och men så såg vi bron och där var trappen upp till vägen. Solen hade gått ner, bara en liten bit kvar att gå. När vi kom fram till hotellet blev det mörkt, vi hade inte mer än någon minuts marginal. Väl uppe på rummet kunde vi bokstavligen vrida ur våra kläder. Vi var dygnblöta hela vägen in på kroppen. Tom strumporna gick att vrida ur. Problemet var att vi inte hade några andra varma kläder eller andra skor med oss. Så det blev att sitta med hårfönen och torka både kläder och skor. Våra mobiler var så fuktiga att de inte gick att ladda, lite panik där ett tag innan de funkade igen.
Frusna och väldigt trötta var det himla gott med mat, men jag orkade knappt äta. Sen var det bara att fortsätta med fönen och lägga kläder på de få element som fanns i rummet. Å vi lyckades faktiskt ha nästan torra kläder till dagen därpå. Till vilken nytta då kan man undra? Det fortsatte regna och vi blev dyngsura igen 🙁
Dag tre började på Afrodites födelseplats, för att sedan fortsätta till byn Arsos där vi träffade den 89-årige krigsveteranen Nikos.
Alla har väl hört talas om Afrodite? Men man kanske inte vet att hon ”föddes” på en strand på Cypern. Enligt myten, så blev Kronos övertalad av sin mor Gaia att kastrera sin far. De avskurna könsdelarna kastade han i havet, kring dem bildades ett skum och ur detta föddes Afrodite, kärlekens gudinna, och det var här hon steg upp ur havet.
Platsen heter egentligen Petra tou Romiou och ligger drygt två mil från Paphos. Hit åker man enkelt med hyrbil och går genom gångtunneln under vägen till stranden. Simmar man runt klippan får man evig ungdom och skönhet… två varv motsols gör barnlösa fruktsamma… jaja… Å ta med en näsduk! Den ska man nämligen hänga i trädet som finns där, det bringar tur till det mesta som vi förstod det. Här är det många som tar sina bröllopsfoton och tom gifter sej. När vi var där var det lite molnigt, en solig dag är det säkert jättefint. Afrodite var faktiskt där och hälsade oss välkomna 😛
Sen skulle vi ta oss upp emot Trodosbergen, på vägen ligger den söta lilla byn Arsos, som vi gjorde ett stopp i. Här passera flera olika vandringsleder, jag vet inte om någon räknas som pilgrimsled – men borde vara så då några av dem passerar hela 22 olika kyrkor. En av dem finns såklart i byn, en ganska stor kyrka för en så liten by.
Här stod vi på torget och pratade när en äldre man stannade för att prata lite. Det var 89-årige Nikos som berättade att han var krigsveteran och bjöd hem oss för att titta på hans medaljer. Jag älskar såna här spontana möten! Nikos berättade om Frihetskriget om Cyperns självständighet på 50-talet, att han lurat döden mer än en gång, skyddat sitt land och sina kamrater och att han nu lever på en liten allmän pension, någon särskilt pension för soldater finns inte.
Efter det otroligt spännande mötet med Nikos åkte vi vidare till Omodes för att äta lunch. En betydligt större och livligare stad än Arsos. Regnet hängde i luften och när det började duggregna tog vi plats inne på Stou Kir-Yianni Restaurant och fick återigen en lunch värdig ett mindre kompani. Här nådde våra luncher nya nivåer när det kom in hela fat med kött av olika slag. Regnet vräkte snart ner, så det var ingen brådska att äta klart direkt.
Å regnet skulle fortsätta och bli till värsta ovädret och vi skulle snart göra ett otroligt dumt val, mer om det i nästa inlägg.
Att vakna till blå himmel, sol och värme är allt bra härligt ändå. Andra dagen på Cypern började precis så 🙂
Efter en väldigt lång första dag, vaknade vi upp vid 7-tiden dag två. Eftersom bloggen är min dagbok, får ni följa med på resan i hyfsat kronologisk ordning. För att jag själva ska komma ihåg, helt enkelt. När jag reser ensam är detta en nödvändighet. Bloggen, Facebook och instagram hjälper med att minnas vad jag gjort. När Martin är med är allt så mycket enklare, han är mitt externa extraminne.
När man bokar en resa själv och måste hålla ordning på allt själv har man mer koll på saker, när vi åker på såna här resor är det bara att hänga med. Någon annan har bokat och håller reda på allt, vi som är med har egentligen bara tider att hålla oss till. Schemat man får i förväg håller aldrig, utan ändras konstant – så det är ingen idé att ens försöka komma ihåg det. Det jag måste hålla reda på själv är när vi ska samlas och vad jag behöver ha på mej – typ.
Andra dagen började med frukost ute vid poolen. Det där att sitta ute och äta frukost i bara shorts och t-shirt, utan att frysa, är något alldeles extra. Me like! Vi gick den korta biten ner till stranden och tog några bilder innan det var dax att börja dagens äventyr. Det började i Paphos hamn och parken med mosaiker. Det är bara att konstatera att Cypern är fullt med gamla ruiner och rester från väldigt långt tillbaka och att det fortfarande grävs ut och görs nya upptäckter konstant.
I Paphos Archaelogical Park finns mosaiker och rester av en hel stad sedan flera hundra år före Kristus. Här finns gigantiska golv som är i stort sett intakta, med originalfärger. Det är så läckert! Vår cypriotiske guide var superb och talade tom svenska! Nog för att jag kan engelska, men allt blir så mycket lättare på svenska. Här fick vi gott om tid, inte som det brukar vara alltså, och kunde gå runt i lugn och ro och fota och filma. Det kommer en film om detta inom kort på youtube. Otroligt intressant plats!
När vi åker runt får vi ofta chansen att se helt nya hotell. Efter en miljon bilder på mosaiker blev vi körda en bit upp i bergen, till Minthis Golf Club, som är ett nytt resort med spa och golf, som namnet avslöjar. Här finns supermoderna lägenheter i flera olika storlekar och en golfrange (heter det så?) med häftigaste utsikten. Det ser faktiskt ut som man står framför en kuliss och slår ut bollarna. För vi fick faktiskt testa! Två instruktörer gav oss en väldigt snabb kurs i golf, typ 15 minuter 😛
Efter en rolig förmiddag var det dax för lunch, den här gången på Yiannis Tavern, en rustik Cypriotisk restaurang i Kathikas. Nu snacka vi meze! In kom rätt efter rätt, det enda godare än det andra. Problemet med meze är att man inte i förväg vet hur många rätter det blir, hade man vetat det hade man inte ätit så mycket av de första… Man vet att det nästan alltid börjar med en Grekisk sallad och att det blir någon form av haloumi, sen vet man inget mer. Jo, man vet att man blir mätt!
Efter de sedvanliga två lunchtimmarna var vi inbokade på resans första vinprovning. Vasilikon Winery är en av Cyperns största vingårdar, familjeägd och har faktiskt viner som finns att få tag i här i Sverige, eller kommer iaf att komma hit – fick inte riktigt grepp om det där. Vingården vaktades dessutom av Cyperns sötaste vakthund, som hittades övergiven i vingården som liten valp. Jag kommer inte ihåg namnet på honom, men han var väldigt kelig och lät sej villigt klappas.
Vi fick en både trevlig, god och intressant vinprovning innan vi kördes vidare igen. Nu skulle vi högre upp i bergen, till restaurang Mylos i byn Gialia, för att göra det cypriotiska godiset shoushoukos. Solen började gå ner medan vi körde och när vi började med godiset var det kolmörkt.
Shoushoukos är en slags kanderade nötter. Man trär upp nötterna på ett långt snöre och doppar den sedan flera gånger i en smet av bla mjöl och vindruvejuice. Lite som när man stöper ljus. Som jag förstod det kan man bo här också och av det jag läst så är det tydligen en otroligt upplevelse.
Kvällen avslutades med en sen middag på Almyra Hotels egen restaurang Ouzeri, innan vi kördes tillbaka till vår hotell i Paphos igen. Vi får vara med om rätt mycket varje dag, och allt ska dokumenteras. Det är definitivt ingen semester att vara på sk pressresa.
Att resa till värmen i november är så jäkla gött. Just den här gången innebar det att lämna ett rätt slaskigt Stockholm och noll grader för ett soligt Cypern och drygt 20 grader. Inte dumt alls.
Klockan 7 lyfte planet och ungefär 4 timmar senare landade vi på Larnacas flygplats. En av de bästa känslor som finns är när flygplansdörren öppnas och värmen slår emot en. Jag älskar det! Tyvärr fick vi inte gå av ute på plattan, utan direkt in i terminalen – men när vi gick till bilen som hämtade oss fick vi ändå känna lite på värmen.
Martin och jag var inbjudna i egenskap av journalister tillsammans med Ulrika från medlemstidningen Senioren, Peter och Helena från det digitala resemagasinet Freedom Travel, Christian från Mat- och Resebloggen och Göran från SVT. Vårt uppdrag var att kolla in Cypern off-season och se vad som finns att göra här då. De andra dokumenterar mest med text och bild, vi filmade också. Ni kan se filmerna vart efter de kommer ut på vår youtube-kanal HÄR och på Du i Fokus lite senare.
När vi landade var det lunchtid, så vi kördes direkt till restaurang Kipriakon i gamla hamnen i Limassol där det dukades upp med resans första meze, det skulle bli rätt många såna. Meze är små rätter, ungefär som tapas, som dukas upp på fat som är meningen att man ska dela på. Haloumi ingår ALLTID! Å jag gillar verkligen haloumi och klagar definitivt inte. Den här första lunchen tog ett par timmar, och det skulle snart visa sej att våra måltider var i det tempot. Rätt galet egentligen, vi åt bort halva arbetsdagar!
Det är ju vinter och kortare dagar även på Cypern så här års. Så redan vid 17.30 går solen ner, allt som ska fotas och filmas måste alltså vara gjort innan dess. Så när vi kom till de vackra ruinerna vid Kurion blev det lite stressigt. Guiden förstod inte alls varför vi var där och pratade och pratade… till slut blev jag nog lite otrevlig och sa att vi måste göra vårt jobb nu – snacka kan vi göra när det är mörkt. Och det gjorde vi. Vi fick våra bilder som blev rätt fina med den fantastiska solnedgången över den gamla amfiteatern.
Kurion ligger knappt 2 mil från Limassol. Här har människor bott i tusentals år tills den förstördes av en jordbävning strax efter Kristi födelse. Idag är det en populär sevärdhet, särskilt den stora amfiteatern som bygges 2000 år före Kristus. Den har tydligen varit helt rund och har använts för gladiatorspel, det var då det… nu är gladiatorerna borta och lite drygt halva teatern är kvar. Under turistsäsongen spelas det både konserter och teater här. Kan nog vara otroligt häftig att uppleva ett uppträdande här 🙂
Vi kom till vårt hotell när det blivit mörkt. De första två nätterna skulle vi bo på Pioneer Beach Hotel i Paphos (Pafos). Ett stort och fint spa-hotell med otroligt utsikt över poolområdet och havet. Tyvärr låg det inte riktigt så vi såg soluppgången, lyxproblem… jag vet 🙂
Den där första dagen blev rätt lång. Vi vaknade kl 4 på Scandic Grand Central o Stockholm och somnade vid 24 i Paphos på Cypern. Å lite så skulle dagarna se ut under kommande vecka.
På söndagen kom vi hem från Tallinn och redan på måndagen drog vi iväg igen. Snöstormen krånglade till det lite…
Ska vi med flyget riktigt tidigt, måste vi åka till stan eller Arlanda dagen innan avresa, eftersom pendeltågen börjar gå för sent. Den här gången gick flyget redan kl 7 så vi valde att bo på Scandic Grand Central. Nära och bra till Arlanda Express.
Vi kom hem från Tallinn, skottade, packade om, sov, skottade, jobbade, skottade och tog oss till stan. Inte jätteenkelt när det kommit 60 cm snö på bara något dygn. Pendeltågen har en tendens att gå lite som de vill vid snöfall… oftast inte alls… Därför åkte vi i goood tid.
Vi checkade bara in lite snabbt och tog oss sedan till St Eriksplan och restaurangen Portal där Martin fick presentkort i julklapp från sitt jobb förra året. Vi pulsade genom snön, det var nästan tomt ute. Kallt och blött, för nu var det plusgrader. Där inne var varmt och skönt och maten jättegod!
Väl tillbaka på hotellet var det gonatt direkt. Klockan ringde strax efter 4 och vid 5 satt vi på tåget till Arlanda med hotellets frukostpåse i knät. Väl framme på Arlanda gick incheckningen smidigt och snart hittade vi våra resekompisar för veckan. Några timmar senare landade vi i ett soligt Larnaca och dryga 20 härliga grader. Sååå skönt!
