För några veckor sedan var vi inbjudna till premiären av ”Det kunde varit vi” – med Pär, Emma och Ida från Glada Hudikteatern. Kanske årets viktigaste film? Den måste visas land och riket runt för att förhindra att institutionsvården inte kommer tillbaka.

Vi får gå på en massa roliga grejer. Det är galor, invigningar, premiärer och mycket annat. En del grejer är helt ärligt bara yta, men så dyker det upp en och annan grej som är viktigt på riktigt. Som filmen ”Det kunde varit vi”. Pär Johansson, upphovsmannen till Glada Hudikteatern, tog med sej Emma och Ida, välkända från filmen Catwalk, på en roadtrip genom Sverige och historien.

Tillsammans gräver de i hur personer med olika handikapp blev behandlade för hundra år sedan. De grips särskilt av den lille pojken Nils öde. Han fick ett epilepsianfall och blev direkt institutionerad, utan kontakt med sin familj. 4 år gammal. Vännerna får träffa en släkting till pojken och får veta mer om hans historia. Hur han varje dag skrev brev till sin mamma, som aldrig skickades och att även mamma skrev brev till sin son – som han aldrig fick. Visst är det fruktansvärt!

Nils historia är sorgligt nog inte ens unik. Han får ändå lite upprättelse tack vare Pär, Emma och Ida. Nils dör i ung ålder, men har inte ens en grav. Allt är såklart både berörande och sorgligt, men samtidigt väldigt fint. De tre vännerna har en särskilt värdighet och kärlek i allt de gör. Mellan allt det allvarliga finns även massor med värme och humor.

De åker runt i sin gamla och lite skruttiga husbil. Tjejerna sover tillsammans i den utbäddade soffan, Pär sover i taksängen. Där hör han hur de fnissar, tisslar och tasslar – när han förgäves försöker att sova. Varje kväll försöker de sortera alla sina känslor och tankar. Att följa med i deras funderingar är så både uppfriskande och roligt. De är så otroligt kloka! Som Ida säger: ”Om inte jag fanns, vore det synd om de som tyckte om mig”.

Just Ida är väldigt berörd under hela resa och är nära att avbryta allt. Hon ringer hem och undrar om hennes föräldrar någon gång tänkte tanken att lämna bort henne. De försäkrar henne om att så inte varit fallet, att tanken inte ens slagit dem. Det är så fruktansvärt jobbigt att se hennes sorg och alla känslor som hon kämpar med. Men samtidigt gör det att allt blir ännu mer på riktigt, detta har verkligen hänt. Och det får inte hända igen!

Pär, Emma och Ida (och Niklas som också en med lite i filmen) var självklart på premiären. Vi som var där fick se dem ta emot varsitt stipendium från Anders Sandrews stiftelse på 50 000 kr vardera. För att de är så fina förebilder och för sitt engagemang. De blev väldigt överraskade och kvittrade som fåglar när de började drömma om allt de skulle göra för pengarna. Ida skulle starta ett café och Emma skulle designa en klädkollektion. Där finns lixom inga hinder.

Det blev en sån där kväll när alla är berörda. Vi hade på ett alldeles särskilt sätt varit med om en gemensam upplevelse som skakat om oss alla och tagit oss ut på andra sidan. Alla med sina egna tankar och känslor, men alla med samma övertygelse om att detta aldrig får hända igen. Tillsammans måste vi se till att det inte händer igen.

Alla som var där fick varsitt vykort med uppmaningen att skriva till någon vi bryr oss om. På plats fanns en särskilt brevlåda, där Pär lovade att vykortet skulle komma fram. Allt med tanke på Nils och hans mammas alla brev som aldrig kom fram. Visst är det fint! Jag får rysningar bara jag skriver detta. Så känslosamt var det och är fortfarande. När vi lämnade biosalongen fick vi varsin röd ros och en varmkorv med bröd. En perfekt kombo om ni frågar mej 🙂

Jag hoppas verkligen att ni ser filmen. Den är viktig. Tydligen ska alla högstadium få se den på lektionstid, me like. På så sätt kan vi iaf få den yngre generationen att se till att detta inte händer igen. Mer kan man nog inte göra.

---

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}