Ikväll har jag omfamnats av en lång kärleksförklaring av Morgan Alling. Ja, det var ingen personlig kärleksförklaring just till mej. Nej, mer en kärleksförklaring till livet, sin fosterfar, sin fina Anna-Maria och kanske framför allt till sej själv.

Precis när jag skriver detta lägger min älskade pälsboll sitt lilla gyllenbruna huvud i min hand och kräver hela min uppmärksamhet. Så mycket kärlek, precis som hela kvällen kantats av. Jag får skriva med en hand  🙂

Vi har alltså varit på Södra Teatern och sett En Föreställning Om Kärlek som bara spelas idag och imorrn. Så innan ni läser klart detta, kan ni klicka HÄR och boka platser för imorgon. Skynda! Tänk inte, BOKA bara!!! I värsta fall är detta sista chansen att se föreatällningen, i bästa fall förlänger man den.

En Föreställning Om Kärlek är Morgans berättelse om sitt liv, sin dåliga självkänsla, sin konflikträdsla och sin kärlek till de personer som trodde på honom. Och särskilt till Anna-Maria som sa upp sej som flickvän om han inte tog tag i sej själv och började ta ansvar för sitt liv. Den enda han inte kunde blidka med sina bedjande ögon och sorgliga bakgrund. Anna- Maria som fick honom att våga bli älskad, för älska kunde han redan…

Jag har läst hans bok ”Kriget är slut” som handlar om hans barndom och förklarar vem han är idag. Mycket känner jag igen från boken. Mycket av hans kropps- och scenspråk känner jag igen från barnprogrammet Tippen. Mina barn var som slavar under det programmet och mej gjorde det absolut inget. Jag kan komma på mej själv nynnandes på ”Sopgubbarna” och ”Kassa nummer 7” lite nu och då.

Föreställningen har mängd hjärtliga skratt, men det händer också att skrattet fastnar i halsen. Det är djupt, det är hjärtligt, det är roligt, det är sorgligt och det är ren kärlek. Som en enda lång kärleksfull omfamning. I två timmar drygt. Å när allt är slut så finns den varma känslan kvar. Å den stannar kvar hela vägen hem. Sådär så man pussas lite extra i rulltrappan (fast det gör vi oftast ändå)…

Morgan påminner oss om att vi inte är några offer utan att vi själva väljer våra tankar. Att ha en taskig bakgrund innebär inte automatiskt att man även måste ha en taskig framtid. Det väljer man faktiskt själv! Det som jag ofta skriver om; vi har alla ett val och även om vi inte väljer så har vi valt även det. Vi kan inte göra något åt vår bakgrund, men vår framtid väljer vi själva. Att fortsätta vara ett offer brukar inte vara någon lyckad väg…

Det här är en föreställning alla med dålig självkänsla borde se. OCH varenda människa som jobbar med barn eller som jobbar med människor överhuvudtaget! Att verkligen se och uppmuntra en människa kan ge resultat många många år framåt. Det där lilla som vi faktiskt kan göra varenda dag; ge en uppskattade klapp på axeln, ett uppmuntrande ord. Att visa att vi tror på personen i fråga. Så lite för den som ger, då ofantligt mycket för den som tar emot.

Det var inte pga Morgan som vi blev fosterfamilj eller familjehem som det heter idag. Men han var den första jag frågade om råd för ett antal år sedan. Jag frågade vilka fel man inte skulle göra och han vägrade i princip att svara på frågan. Han sa att allt berodde på oss och barnet och att vi skulle känna inåt och ta barnet på allvar. Så det har vi gjort. Vi har bara tyckt om, lyssnat och tagit barnet på största allvar och det har ju gått ganska bra. Om Morgan med sin bakgrund ( 9 skolbyten på 11 år, 3 barnhem…) kan bli en fullt fungerande vuxen, så kan alla bli det. Bara man är beredd att jobba med sej själv och ta ansvar för sitt liv. Och våga bli älskad…

Just nu har jag en härlig känsla i hela kroppen. Tack Morgan för en fantastisk kväll. DU är en fantastiskt person! OCH du är värd att bli älskad precis som du är, precis som alla andra  🙂