Mina barn är nu 15,5 resp 17 år, ibland beter de sej som sin ålder – ibland inte. Det svåra när de närmar sej vuxenlivet är hur relationen förändas, och ska förändras, mellan oss. Nu är det inte längre två barn man ska umgås med, utan två blivande vuxna. Å det är inte så lätt alla gånger.

Ibland är de jättemogna och visar att de kan ta ansvar. Jag skickade utan tvekan iväg Junior på språkresa redan förra sommaren. Som 14-åring klarade han sej alldeles utmärkt på egen han i Spanien i tre veckor. Varför har jag då svårt med att han är ute här hemma när det blir mörkt?

Ibland beter de sej som 3-åringar och bara tjafsar och gnäller och är inte alls mogna knappt ens att bestämma vilka kläder de ska ha på sej. Lite överdriver förståss…

Jag har aldrig pratat ”barnspråk” med mina ungar utan de har fått hänga med i vuxnas diskussioner och komma med egna argument. Vilket resulterat i att de är väldigt bra på att argumentera, inte bara en positiv egenskap kan jag tycka alla gånger… deras pappa tycker definitivt inte om det 🙂 De har svar på det mesta helt enkelt!

Inatt pratade jag och Junior ända till 2.30! Han tycker att jag är för sträng och jag försöker förklara hur jag haft det under min uppväxt och hur mycket jag försöker att släppa taget. Jag tror att han fattade. Jag lovade att försöka släppa taget mer och han lovade att vara mer förstående. Men va sjutton har igentligen 15-16-åringar för regler? När ska era ungar vara hemma? Får de sova hos flickvänner? Får de studiebidraget och isf vilka regler gäller kring det? Hur mycket hjälper de till hemma vs SKA hjälpa till hemma?

Det enda jag vill är att ha ett fungerand familjeteam här hemma som hjälps åt och respekterar varandra. Måste det vara så svårt?

.