2 månader har gått

2 månader har gått

31 oktober. Det har gått två månader sedan vi kramade vår pälsboll sista gången. Det går lixom inte att ta in. Ibland känns det som en evighet, ibland känns det som han knappt ens funnits… det där med sorg är en mysko grej.

Fredagen den 28 augusti är den hittills värsta dagen i mitt liv. Då började jag leka Gud och tog beslutet att avsluta ett liv. Det är det värsta jag gjort. Jag skulle bestämma över ett liv. Beslutet var helt rätt, men ofattbart svårt. Pälsbollen var ju det finaste vi hade och nu skulle han inte finnas mer.

Han mådde så dåligt veckan innan, så det var helt rätt att inte låta honom plågas. Att låta oss ha honom kvar över helgen var också helt rätt, då hann alla ta avsked av honom och överösa honom med kärlek. Hans sista helg var nog en av hans bästa, alla var hos honom för bara hans skull. Han var kung en sista gång. Dessutom mådde han hyfsat bra också just då.

Men så kom måndagen den 31/8, den andra värsta dagen i mitt liv. Den kan nog jämställas med när jag fick missfall som 22-åring. Jag var otröstlig bägge gångerna. Tårarna rann från det vi vaknade på morgonen och sen fortsatte de rinna i två veckor, nästan konstant. Jag har inte gråtit på några veckor nu, men nu börjar tårarna rinna igen.

15.15 låg han i mitt knä, med min tröja över sej och tog lugnt sina sista andetag. Sen var han borta. I 13,5 år hade han funnits i vårt liv och helt plötsligt fanns han inte mer. Tomheten var brutal. Hjärtat gjorde fysiskt ont. De två första veckorna var oerhört tunga. Hade jag inte haft Martin vete sjutton om jag ens kommit ur sängen. Jag kunde gråta så jag inte fick luft, jag trodde på riktigt att jag skulle gå sönder. Nu stöttade vi varandra och försökte klamra oss fast vid våra rutiner och varandra. Vi gick och gick och gick. Naturen har en läkande effekt.

På dagen två veckor efter fick vi hem hans urna. Där vände det. Livet var inte riktigt lika svart. Baileys var hemma igen, även om det var i helt fel form. Jag hade samlat ihop bilder från alla år, gått igenom dem och fått en ny digital fotoram som snabbt fylldes med hundbilder. Jag försökte göra fotoböcker, men det gick inte förrän några veckor senare. Märkligt kan jag tycka, det är ju nästan samma sak; fotoram eller fotoböcker… varför kunde jag göra det ena men inte det andra?

Vi började göra om i vardagsrummet och ibland kände jag mej nästan som en förrädare. Som om jag städade bort honom och hela hans existens. Men han finns där hela tiden, särskilt i mitt hjärta. Nu kan jag sitta i min nya fåtölj och se bilderna av vårt liv tillsammans rulla i fotoramen framför mej. Oftast ler jag när jag minns hur och när bilden togs, men ibland blir jag ledsen såklart. Idag känns det lite extra jobbigt.

Jag har varit med om mycket sorg och många som lämnat mej. Sorgen förändras allt eftersom jag blir äldre tycker jag, eller också är det för att jag börjar förstå hur jag reagerar i olika situationer. Sorgen blir inte lättare, men man vet att livet ändå fortsätter på något sätt.

Min första hund dog när jag var 17, henne växte jag upp med och hade tillbringat nästan hela min lediga tid med. En stor sorg förstås. Sommaren -98 dog det en vän eller bekant varje måndag under fyra veckor. Till slut orkade jag inte svara i telefonen längre. En av mina närmaste vänner dog ett par år efter. Vi fick barn samtidigt, skilde oss samtidigt och hjälptes åt med både barn och livet. Hennes död tog mej oerhört hårt.

Å så har det hållit på, de senaste 10 åren har vi fått 10-15 dödsbud, mer eller mindre nära oss, en av dem var min farmor. Så jag vill nog påstå att jag fått mer än min beskärda del under åren och vet rätt väl hur jag reagerar. Därför har jag också flera gånger, totalt egoistiskt, sagt till Martin att jag tänker dö före honom. Jag orkar helt enkelt inte sörja honom. Han har inte fattat vad jag menar förrän nu.

Död och sorg är en naturligt del av livet. Vi skall alla den vägen vandra lixom, det finns inga undantag. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att det ska göra ont i själv dödsögonblicket. Att se Baileys somna och bara glida in i ”regnbågslandet” var en befrielse. Han kände ingenting mer än vår kärlek och vår värme när vi höll honom. Så vill jag dö. Så man får väl åka till Schweiz när det närmar sej, det verkar vara det mest humana sättet.

Två månader har gått, nu är det bara resten av livet kvar. Hur mycket vi än saknar och längtar, så blir det ingen ny hund. Det finns flera skäl till det beslutet, ett är att jag helt enkelt inte orkar gå igenom detta en gång till. Ett annat för att vi vill leva ett helt annat liv nu, där hund inte passar in.

Men vi har ju en hund i vår liv ändå igen, vår lånehund Nalle som gör alla nöjda och glada. Så även om vi saknar vår egen pälsboll, får vi ändå gräva ner fingrarna i en päls, leka och mysa med en hund igen. Det är nästbästa alternativet just nu.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, följ mej på instagram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.