En och annan verkar tro att E och hennes familj har levt i en svinstia. Så är det inte, därför känner jag att jag måste få förklara situationen lite.
Anmälan till soc var befogad, det håller jag med om. Det låg prylar överallt och golvet hade nog inte sett en dammsugare på ett ganska långt tag… men hemmet var inte misskött, inte heller barnen. Problemet var mest att kläderna inte hamnade i sina skåp/lådor/garderober, att hunden fäller väldigt mycket hår och att det fanns för mycket grejer.
Det största problemet, som även E håller med om, var att det var så rörigt att hon inte visste vart hon skulle börja. Soc är till för att hjälpa, inte något annat. I detta fall har soc inte varit till någon hjälp, tvärtom har de drivit på för att E och familjen skulle vräkas. E bad om hjälp redan 2002, hon jobbar natt och ville ha hjälp med barnen när hon jobbade, plus kontaktperson och avlastningsfamilj till den utvecklingsstörda dottern. En hjälp som soc inte alls ansåg nödvändig.
De senaste dagarna har tre olika personer, från samma enhet, ringt upp till 6 ggr på en och samma dag. Alla tre har varit oförskämda och hotat E. Jag har hört samtalen och även pratat med en av dem. Vid ett tillfälle har de tom frågat barnen hur det känns att snart inte ha något hem… som sagt soc ska hjälpa, inte hita folk… Jag har bekanta som jobbar på socialtjänsten som är hur trevliga som helst, de här tre kvinnorna hoppas vi är ett undantag. De kommer att JO-anmälas, så är det bara och det höll även besiktningsmännen med om.
E hade givit upp när jag kom in i bilden. Hon kände att ingen stod på hennes sida och att loppet var kört. Hon visste inte alls vart hon skulle börja i röran eller vilken rätt hon hade. Hon visste inte ens att man kunde överklaga besluten. Inte ett enda papper har hon fått från kommunen, bara en massa otrevliga telefonsamtal. Jag skulle inte hjälpa vem som helst på det här sättet, men här stod en person på kanten till katastrofen och soc petade henne i ryggen – jag fanns bara där och drog henne bort från kanten. Tillsammans kunde vi bena upp röran och få ordning.
Det var inget lätt jobb för nån av oss, och många gånger har nog bägge två varit när att ge upp. Men då skulle ju familjen bli hemlös, så vi andades inte ett ljud om våra tvivel för varandra. Varenda grej, vartenda papper, varenda klädesplagg har E gått igenom. Slängas – sparas. Säkert 10 lass har gått till soptippen. Det låter mycket och ÄR mycket, men tänk då på att där ingår mattor, en soffa, en säng, flera hyllor och mängder med textilier (kläder, kuddar, täcken mm). En flyttstädning kanske man kan säga och hur mycket slänger man inte då?
Den här familjen är inte dysfunktionell! E har ordning på sin ekonomi, har inga betalningsanmärkningar eller krediter, barnen är trevliga och älskade, hunden är väluppfostrad och lydig, E har ett ansvarsfullt arbete som hon sköter väl. Ändå vill soc att hon ska ha en god man… Ändå säger soc att hon måste gå med på terapi… Vi är många som ställt upp som referenser, enligt soc krav… men vi har aldrig blivit kontaktade…
Jag håller med om att hemmet behövde en ordentligt rensning och sätdning, men jag tycker soc har skött det hela klantigt och kränkande. Det har varit en häxjakt som E aldrig hade klarat sej ur ensam. Jag bara undrar hur många familjer som faktiskt behöver den här tillsynen som nu hamnat mellan stolarna, under tiden som hela tre tjänstemän hållit koll på E??? Tre tjänstenmän som ringt E med bara minutrar mellan samtalen, flera gånger om dagen!
Jag hoppas det är över för E nu och att familjen får en chans att pusta ut. Barnen sover inte, eftersom de tror att soc ska omhänderta dem. De har ju hört soc hota med det… E är så stressad att hon rätt vad det är börjar blöda näsblod. Imorrn åker de bort för att fira nyår och jag önskar dem ett riktigt Gott Nytt År. 2008 kan bara bli bättre!