Nu är det allvarligt läge! En av mina extraungar har inte hörts av sedan i onsdags. Hon befinner sej nånstans i centralamerika, senast på Grenada. Tydligen är orkanen Ida där och härjar…

Vet nån hur man kollar senaste bankuttag eller hur man söker en person i utlandet. Hennes pappa (mitt särbo-ex) är förståss förtvivlad.

Hjälp!

.

Nu har jag sovit på saken och kan väl inte säga att jag lagt händelsen bakom mej, men jag har iaf distansierat mej lite (heter det så?). Funderar på människor, människors beteende och människor som mår dåligt. Vad var det som gjorde att hon betedde sej som hon gjorde? Vad triggar igång folk? Och hur lyckades jag hålla mej så lugn som jag ändå gjorde? Jag är nämligen otroligt stolt över att jag själv inte kallade henne något dåligt och faktiskt hittade precis rätt ord trots att jag var vanisnnigt kränkt och upprörd.

Den här damen var i 60-årsåldern och visste uppenbarligen inte hur hon skulle hantera sin egen klantighet, det var ju faktiskt hon som slarvat bort sina grejer, inte jag. Det var heller inte mitt fel att grejerna hade en otrolig åtgång och därmed var slut när hon kom tillbaka. Men detta var något hon inte kunde hantera i sin besvikelse. Undrar hur hon mår idag? Hon kallade mej alltså idiot helt obefogat, men fick inte ner mej på knä istället fick hon veta att man inte gör så. Har hon ångest idag? Inser hon att hom betedde sej som en 13-åring? Jag skulle skämmas så in i bängen! Hoppas hon lärt sej nåt…

Jag vet ju själv att man svarar och går till attack som en kobra när man mår dåligt. Att man inte kan tänka riktigt klart och hålla sej lugn. Jag har också gjort så, jag har dock aldrig kallat någon idiot. Man får skälla på folk konstruktivt, men inte kalla dem saker, tycker jag. Å andra sidan brukar man misslyckas när man skäller, brukar vara bättre att lugna sej och tala med en mörkare ton. Men visst sjutton blir man upprörd ibland både befogat och obefogat. Under senaste året har jag bara blivit riktigt upprörd två gånger och det var när Junior placerades fel i Spanien och vi inte fick det vi betalat för – då var jag också ganska sansad även om jag var galen. Vi hade rätt och det visste jag ju…. allt löste sej efter några samtal. Åsså igår då, plus en gång när jag inte riktigt visste hur jag skulle reagera på en tant som var mysko på jobbet.

När jag jobbade i biokassa var det vardagsmat att någon blev arg på en. Särskilt när det handlar om åldersgränser och återköp av biljetter. Man får inte sälja biljetter till en barnförbjuden film till någon som är under 15 oavsett om föräldrarna är med eller ej. Detta var många pappor förbannade över och det hände mer än en gång att jag fick heta olika saker. En gång fick jag en knytnäve i kassaglaset… Det var bla där jag fick veta att jag ska försöka hålla mej cool så länge det går, men att jag får reagera i stort sätt hur jag vill om någon kallar mej något. Där hette jag hora några gånger… Vilket jag självklart inte accepterade.

Så jag tycker ändå att jag lärt mej hantera besvärliga människor, men det är lättare när det händer ofta. När det är glest mellan gångerna blir man lixom paff och oförberedd och då är det svårare att hitta rätt svar. Nu gjorde jag det och det är jag väldigt stolt över – jag skrek inte och hittade rätt ord. Det stod en man bakom tanten och lyssnade, han blinkade till mej när allt var över. Det kändes rätt skönt faktiskt.

NU ska jag lägga detta bakom mej!

.

Idag stod vi på Hälsomässan i Viktväktarnas monter hela dagen. Något vi sett fram emot ett tag nu. Det började bra; jag hann lämna blod hos Blodbussen och fick gratis massage för min nackspärr som nästan blev bra, innan vi öppnade. Sen hände nåt som inte var riktigt lika kul…

Det kommer fram en dam till bordet och ber att få köpa 30 chokladbarer. Hon köpte 10 i fredags och vill nu ha fler till mässpris eftersom hon ”tappat bort” de hon köpte i fredags… Aj då, säger jag – vi har bara de här 4 paketen kvar – allt är slut! Damen blir då fruktansvärt oförskämd, kräver att få prata med min chef osv. Jag säger att jag vet att min chef är på ingång och att hon just nu är på jakt runt om i sthlm för att eventuellt få tag på mer godis att ta till mässan. Då säger damen att jag ska ge henne telefonnr så hon kan ring min chef. Jag vägrar men säger att jag ska ringa och höra om hon fått tag på mer godis och om hon är på ingång. Damen är inte nöjd med svaret, men låter mej iaf ringa. Jag tar min privata telefon, går in på lgaret och ringer. Medan jag pratar med min chef beklagar damen sej bla inför Martin och säger att jag är värdelös att prata med eftersom jag inte hjälper henne… Tack för den!

Min chef meddelar att hon är på väg, men att hon inte fått tag på något mer godis. Allt är slut – även på lagret i Malmö. Jag ska vänligen men bestämt avisa damen. Den här damen låter sej dock inte nöjas, vägrar acceptera svaret och menar att vi ändå ska se till att få tag på det hon vill ha och SKICKA det hem till henne. Jag försöker än en gång förklara att det inte finns något att göra och får då veta att jag är en idiot som inte är serviceminded! Då slår det slint för mej! Jag klarar att bli skälld på, men när någon blir personlig och kallar mej något – DÅ jäklar blir jag förbannad! Jag frågar om hon verkligen står där och kallar mej idiot och det gör hon säger hon. Då frågar jag vad hon har för rätt att kalla mej det och om det är så hon brukar tilltala folk. Då får jag veta att hon brukar säga så till folk som inte fattar nåt och att hon faktiskt är journalist och kommer skriva om detta. Jasså du, säger jag – gör det!!!

Jag är så förbannad att jag mår illa och går åt sidan. Under tiden jag är borta kommer en ansvarig från mässan och säger att det står en upprörd dam vid sevicedisken, om någon kan vara så snäll och komma och lugna henne. Vaddå lugna henne? Hon har förolämpat mej å det grövsta och det är HON som ska lugnas för att hon mår dåligt! Hur som helst så går en av våra äldre kollegor dit och får tydligen styr på henne. Kollegan talar om för henne att hon betett sej olämpligt och att hon därför får räkna med att få ungefär samma behandling tillbaka. Att jag inte gjort något fel.

Jag coolar inte ner mej förrän jag får prata med min chef och hon säger att jag agerat helt ok och att jag inte gjort något fel. När folk börjar kalla en saker, då behöver man inte hålla sej lugn längre. Jag klarar många smällar, men att bli kallad idiot accepterar jag inte. Resten av dagen är ok, men nog sjutton sabbade hon en stor del av dagen. Vår kollega sa hela tiden att jag skulle glömma vad som hänt, så damen inte snodde min dag – men det var ju ganska svårt… Hur som helst så var resten av dagen trevlig och de vi stod med i montern var verkligen supermysiga. Jag har verkligen försökt och ska försöka glömma det som hände idag – men ett är säkert: INGEN KALLAR MEJ FÖR IDIOT!

1988-90 jobbade jag på Oscarsteatern i Stockholm. Jag hade den enorma turen och förmånen att få arbeta med The Phantom Of The opera. En fantastiskt uppsättning som jag verkligen hoppas kommer tillbaka någon gång. Jag vet inte hur många gånger jag såg den, men det var säkert ett hundratal. Lika otrolig varje gång och jag tror jag kan varenda replik än idag. Ensembeln var en härlig blandning av veteraner och nykomlingar, som Bert-Åke Varg och Tua Åberg. Den manliga huvudrollen spelades alltid av Mikael Samuelsson, medan den kvinnliga alternerade mellan Elisabeth Berg och Tua Åberg. Tua var min favorit, hon var alltid lika mysig och framförallt duktig. Vi blev alla goda vänner och träffades i stort sätt alltid, även när det var spelledigt. Jag satt i kassan från början och jobbade 5 föreställningar av 7 i veckan. Nästan varje kväll gick vi och åt tillsammans och våra lediga måndagar träffades vi och spelade brännboll och eller gjorde något annat. Vi utmanade de andra teatrarna; China och Cirkus mest. Ett minne jag har är när vi är på Djurgården och spelar brännboll, Sharon Dyall kom på sin vespa i sin underbara skinnhjälm och skulle slå iväg bollen, hon snurrar ett helt varv och missar självklart den lilla tennisbollen och lägger upp ett asgarv. Just då kommer Skansen elefanter på sin dagliga promenad. Några av mina fd arbetskompisar har jag faktiskt fortfarande kontakt med, bla via Facebook. Oscarsteatern är en av de arbetsplatser jag kan längta tillbaka till. Det bästa jag visste var att komma först på morgonen och gå ner i källaren och starta datorerna. Alla pratade om teaterspöket och eftersom vi spelade just Phantomen, så var känslan påtaglig när man gick där i kulisserna. Det var aldrig obehagligt, bara spännande. Just att gå omkring ensam på en stor teater är speciellt, den känslan saknar jag. Lyssna på kilppet, som är när Mikael och Elisabeth sjunger. Får ni chansen, se föreställningen den dagen den kommer tillbaka till Sverige eller i övriga världen. Den är magisk!

Idag börjar årets roligaste mässa; Hälsomässan eller Allt för Hälsan som den igentligen heter. Jag skulle kunna gå där i timmar, men eftersom vi fått förmånen att jobba där på söndag så nöjde vi oss med att mingla runt några timmar idag.

Är det farligare med psykisk- än med fysisk stress? Inte vet jag, det enda jag vet är att jag har det just nu… och jag mår dåligt!

Mitt liv har varit väldigt behagligt de senaste 4 månaderna, har inte haft en så lång, lugn period på 16 år! Har märkt att jag nu reagerar starkare och snabbare på minsta lilla grej som poppar upp. Tolleransen ligger på noll. Kroppen eller kanske knoppen har kommit ner i något slags viloläge och vill inte störas, gör den det då jäklar får jag minsanna veta det.

Just nu är det jobbet som spökar. All vår lön är provisionsbaserad, då gäller att att det kommer folk – mycket folk! Vår klass på måndagar har varit helt ok, runt 40-50 pers. På Kungsholmen på tisdagar har det varit likadant – men på onsdagar verkar det omöjligt att få folk att komma. Vi har delat ut reklam i brevlådor och satt upp affischer på anslagstavlor och finns även på nätet. Ändå ligger vi strax under 20 personer och det ger inte mycket på banken det inte!

När man öppnar en klass brukar det vara lite folk – men inte efter 6 veckor!!! Nu satsar vi på ett utskick för alla gamla medlemmar som gått förr om åren, får vi inte upp medlemsantalet då så vet jag inte vad vi ska göra. Eftersom vi öppnar i Rönninge om 3 veckor, vill vi ju ha Tullinge i hamn innan dess. Det räcker lixom med ett problem i taget…

Pengastress är ingen rolig stress. Jag hoppas verkligen att detta ska lösa sej, annars vet jag inte vad jag ska göra…

.

Junior har PRAO vecka 46 och vi har varit ute i gooood tid och letat plats till honom. Tror vi började redan vecka 35 eller nåt, för att han skulle hitta en plats som verkligen kunde ge honom något. Förut har han varit på simhallen, arlanda och brandkåren. Nu ville han ha något som var mer yrkesinriktat, kanske på en advokatbyrå eller inom media. Vi har kollat runt, mailat, ringt – men inte fått positivt besked någonstans. Nu började det bli panik…

Förra söndagen kollade jag med en kompis som är snickare om han kunde följa med på hans jobb. Han skulle kolla… till saken hör att vår kompis även är auktoriserad Tomte och har häcken full from november. Då sitter han i köpcentrum mm och tar barn i knät (och en och annan vuxen oxå…) och dricker glögg på heltid. Självklart hade han glömt att kolla upp hur hans vecka 46 ser ut, men när jag ringde honom idag så sa han ändå att Junior var välkommen.

Så på måndag 7.15 blir Junior hämtad av självaste Jultomten för att följa med honom en vecka på jobbet. Undrar om han får hjälpa till att snickar slädar och leksaker, eller kanske rykta renar… Kul lär han iaf ha och trött lär han bli 🙂

.

Jag som har så mycket ledig tid borde ju hinna hur mycket som helst – eller hur? Men jag hinner ju ingenting!!! Idag hade jag massor som skulle fixas och en del lyckades jag göra, men en hel del ligger till en annan dag.

Jag skulle städa, fixa lite jobb inför vår öppning i Rönninge, fixa klart jobb från igår och lite annat smått och gott. Det jag hann däremot var att ta en lång promenad med Baileys, det var riktigt skönt ute faktiskt. Jag fixade också julklappen till Martin och grabbarna, de kommer bli såååå glada! Skönt att jag lyckades hitta det jag ville och att det är klart! Kan ju inte säga vad jag hittat på, det får ni veta på julafton 🙂

Eftersom det tog sån jäkla tid med deras julklapp hann jag inte så mycket mer innan vi skulle jobba. Så nu sitter Martin och gör klart jobbet från igår… Jag ska fixa sista julklappen nu och sen börja slå in de jag har. Så skönt att inte vara ute i sista minuten, dagarna innan jul ska vi ju packa 🙂

Nu ska jag se Hells Kitchen!

.

Jag mådde ju inte så jättebra igår på eftermiddagen/kvällen. Efter 20 började alla dessa ungar att ringa på dörren, nackdelen med att bo i ett villaområde? Till slut tröttnade vi och funderade på hur vi skulle slippa alla dessa ungar som vi inte hade något att ge och som i våra ögon bara störde. Jag vet att det låter taskigt, men jag orkade helt enkelt inte. Baileys blev som galen varje gång han hörde någon utanför dörren och det tog lång tid att lugna honom varje gång.

Så fick vi en idé! Vi gjorde en ganska stor skylt, där det stod ”Vi har svininfluensa – gå hem!”. Efter det ringde det inte på dörren något mer… konstigt va? Man ska inte skämta om sjukdomar, men vi fick nog och det funkade ju!
Idag är det ingen större skillnad med mej. Armen är fortfarande svullen och röd. Jag har ont i nacken och är jättetrött. Nu får det väl vara nog på biverkningar?!
.