Fräcka fredag! -

Fräcka fredag!

april 19, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så var det fredag igen och jag har tagit en liten sovmorgon tillsammans med Baileys. Även om det inte är riktigt lika trist väder idag, så är det nog bara en tidsfrågan när det där regnet kommer…

Så vi får väl se hur det blir med promenaden idag. Just nu verkar den dagliga frågan vara om promenaden blir ute i naturen eller inne i vardagsrummet? Det återstår att se.

Idag är jag alltså ledig och det är Senior också, så han ska hjälpa mej med en del som ska göras idag. Vi ska handla, åka till sopen med skräp, tvätta och städa. Nu ska hemmet förberedas för min konvalescens som börjar på måndag. Sen kan jag inte göra så mycket på några veckor och då vill jag ha ordning runt mej. Att ligga på soffan och se dammflodhästarna flockas blir bara stressande. Så här ska städas!

Känner mej ganska tom på roliga eller intressanta bloggämnen just nu. Så det får bli detta korta och ganska tråkiga inlägg nu, så kanske det kommer något fyndigare senare idag. Just nu har jag lixom bara operation i skallen…

Ni får ha en bra dag, så kanske vi hörs lite senare idag. Ta hand om er!

Varannan dag

april 18, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Varannan dag är det vår och varannan är det höst. Igår var det en vacker vårdag och humöret var i topp, idag är det värsta höstvädret och humöret sjönk ner i skorna. Tänk att vädret har sån påverkan på vårt (eller iaf mitt) humör.

Baileys har bäddat ner sej i min säng och vägrar att gå ut. Själv sitter jag här i träningskläder och försöker få motivation att springa en tur på löpbandet, det går sådär… Medan jag väntar på motivationen så försöker jag skriva veckobrevet till våra medlemmar, det går också sådär… jag får ingen riktigt ordning på tankarna och texten spretar åt alla håll. Inte ens med en kopp lakritste går det bättre.

Jag gäspar så käkarna går ur led, nätterna och sömnen har väl inte varit de bästa de senaste två dygnen. Ena natten väntade jag på Junior som var på studentskiva och igår väntade jag på Senior som jobbade sent och när jag väl somnat har Martin dragit tunga timmerstockar. Så nu har jag bett Junior att sova borta på lördag så jag kan ta hans säng och få sova ut.

Regnet öser ner utanför fönstret och det känns som höst igen. Igår var det värsta vårvädret och idag är det höst, sommaren var väldigt kort i år…

Uppåtpuffar

april 17, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När barnen var små pratade vi ofta om uppåtpuffar. En uppåtpuff kan vara att hjälpa någon, säga något snällt eller bara finnas där för någon. Göra något bra för någon annan helt enkelt. Just den här veckan har jag fått massor med uppåtpuffar och är så otroligt tacksam och glad.

Veckan började med att det fanns ett meddelande på min Facebook. Där stod det: ”she
is good mother leading by good example ,i wish u long life an
prosperlity ,i too love u all 4 ever and respect u as a best mother. see
my brothers as a family” Det här har Smile skrivit direkt ur hjärtat till mej och det levde jag ungefär hela dagen och lite till på. Smile är alltså en 30-årig kille i Gambia som vi träffade när vi var där i julas. Vi stöttar honom ekonomiskt eftersom han har varit sjuk och nu när turistsäsongen är över är det svårt att få jobb. Jag ”pratar” (chattar på FB) med honom nästan varje dag och har hjälpt honom med en del bra kontakter i landet. Det ser ut som han uppskattar vår hjälp 🙂

Solen skiner och våren börjar verkligen ta fart. Ni som känner mej vet att när solen börjar skina, då laddas mina batterier och jag orkar nästa hur mycket som helst. Löpbandet börjar bli en vana och jag försöker gå 12000-13000 steg om dagen. Det känns i kroppen men syns inte så mycket på vågen, men jag vet att det kommer att synas även där snart. Tålamod…

På bloggen har jag fått så otroligt fin respons de senaste dagarna och jag ser hur läsarna blir fler. Lite lustigt ändå kan man tycka att någon vill läsa om ens liv och tankar. Men jag läser ju andras bloggar, så varför skulle inte någon kunna vara intresserad av min? Den där Jante är väldigt mycket i vägen ibland, så honom skippar vi tycker jag.

Även på jobbet får vi höra en massa positivt. Medlemmarna ger oss otroligt mycket positiv feedback och vi suger i oss så mycket vi kan. De närmaste veckorna blir tuffa, men med medlemmarnas hjälp kommer det nog att gå bra. Om 6 veckor ska 35 av oss springa Vårruset tillsammans 🙂

Det kommer inbjudningar och förfrågningar om jag vill vara med i olika testpaneler och prova olika grejer eller gå på olika event. Så himla kul! Roligt att få testa nya grejer och roligt att få gå på kul event och träffa nya människor. När man får ta med någon, så frågar jag runt bland mina vänner – men oftast får jag gå själv. Man träffar alltid någon på plats att prata och umgås med, så det är ok ändå.

Jag är enormt tacksam över mitt liv just nu. Det slog mej idag att jag nu är i samma ålder som min bästa kompis var när hon dog för snart 13 år sedan. Mitt i livet. Skulle jag dö nu så skulle jag iaf dö nöjd, men fruktansvärt sur för att jag inte får vara med längre. Jag har gjort allt jag måste, men har självklart mängder med saker som jag skulle vilja göra också. Men jag skulle ändå kunna säga att jag har det liv som jag alltid velat ha med självständiga och trevliga ungar, en man som älskar mej, ett bra hem och ett trivsamt liv. Jag saknar ingenting!

Det finns så otroligt mycket att vara tacksam för och idag ska jag tänka lite extra på det. Idag njuter jag av livet, solen, familjen, hälsan och allt annat som gör livet värt att leva. Jag är en lyckligt lottad människa!

Positivt flöde

april 16, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det händer så himla mycket bra grejer just nu!
Men det får jag berätta mer om imorrn, för nu är jag så ”inibomben” trött!

Måste bara säga att livet är faktiskt helt ok ibland. Särskilt när allt varit bra på jobbet och man sluppit trassel med tex bankrån… Men bara som en sån enkel grej som att få krypa ner i sin egna sköna säng med en väldigt gosig hundkille som vill ligga nära, nära.

Gonatt alla fina, imorrn väntar en ny spännande dag 🙂

Gästbloggare Stoffisen om; Spara eller Slösa?

april 16, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Om ni bara visste hur mycket människor slösar på onödiga saker, och
det värsta i historien är att det slösas med pengar som inte finns. Att
slösa betyder inte att man gör av med pengar för min del, det handlar om
att köpa saker som man inte har råd med.

Om du som läser detta inlägg tycker att det är okej med avbetalningar så
dömer jag dig inte, men när jag var ung så spenderade jag pengar som om
jag vore miljonär. Varje gång jag fick lön var lyckan total i några
minuter, tills att jag betalade min räkningar. Det var då jag insåg att
det jag valt på avbetalning blev en ganska stor summa – i slutändan. Det
var lite av livets hårda skola som jag fick gå, för att vända på kronor
var inte värt skorna som jag dyrt betalade med ränta. Det tog liksom
aldrig slut, och för att bli av med en avbetalning var jag tvungen att
använda mina sparade pengar för att bli kvitt det jag ”dragit på mig”
Det kanske är därför lyxfällan som sänds på tv 3 känns lite speciellt
för mig. Inte av den anledningen att jag någonsin skulle hamna där, men
har man varit en slösa utan resurser så vet jag vad det handlar om.
Pengar kan ge både bekymmer och lycka, med det beror på hur man handskas
med de resurser man har.

Nu kommer ett tips till dig- Oavsett om du har det bra, eller dåligt ställt.

* Det finns inte något som heter billiga lån eller avbetalningar.
Att
avbetala något oavsett om det inkluderar ränta eller inte, är enligt
mig en ganska knasig idé att verkställa. Det är så lätt att önska sig
något, men det finns en regel. Har man inte pengar på kontot som täcker
det man vill köpa, bör man tänka till en extra gång.
No hard feelings, men att handla det man inte har pengar till är samma sak som att önska sig ett liv i lyx.

* Jag har aldrig fått något serverat med silversked och det har
också gjort att jag vet vikten av vad en bra budget innebär. En budget
är samma sak som att vara tvungen att dricka vatten eller att gå på
toaletten när naturen ”kallar” Har man inte koll på sin ekonomi måste
man se till att få det. Din ekonomi är viktigt för din existens, och då
talar jag inte om att man ska se till att ha råd att köpa en schysst
piké eller en dyr klocka, utan det köpet ska ingå i din budget. Lyx är
inte att bära ett dyrt plagg, det är att ha råd att betala plagget i
slutet av månaden två dagar innan lön.

* Shoppa inte när lönen kommer, gör det några dagar innan, så att du kan se vad ”din månad har kostat”.

* Jag gör alltid en budget för mina kommande utgifter tre månader
framöver. Det ger en inblick hur jag kan leva, och vad jag faktiskt kan
planera. Jag vill ha råd att äta en bra middag några dagar innan lön.
Jag vill ta mig råd att gå förbi ett skyltfönster och se en fin jacka
(och köpa den)

Hur gör Stoffisen?
Jo, han ser till att inte ha avbetalningar.
Han har tre olika konton på banken. Buffert, fondkonto, och Nöjeskonto.
Hur jag fördelar tänker jag inte berätta, men jag tar mig råd om jag vill göra något.
Buffert är precis som det låter; det otillåtna kontot att röra.
Fondkontot är där jag placerar mitt sparande för framtiden.
Nöjeskontot
är det som är det jag har att röra mig med per månad, precis som det
låter, med mina nöjen som inkluderar shopping, middagar ute, resor etc.

För att man ska nå en sinnesfrid i sinnet tycker jag att det
viktigaste är att man amorterar på lån för att få lägre månadskostnader.
Lev tufft i sex månader om ditt mål är att bli kvitt ett dyrt lån och
spara därefter i en form som passar.

Jag har alltid varit intresserad av att fixa och dona med pengar. Det har också gjort att jag har råd att lyxa till med det lilla extra. Det har alla, bara man har planering och budget inom sina ramar för det är just din budget som avgör din vardag. Ett litet tips från Stoffisen som har lite av ett ekonomiskt sinne, ibland..

Men det finns ett problem, och det är att jag idag har ett mycket
onödigt lån, som jag inte alls hade behövt. Ett extremt ”slösalån” som
jag hatar mer är pesten just nu. Men, det är bara snällt att amortera
och se glad ut. Surt sa räven samtidigt som han smaskade på de giftiga
bären. Allt det goda har en bitter eftersmak som man inte tänker till.

Jag är en slösa, när jag har råd.
Jag är en spara 365 dagar om året.
Hellre leva och amortera ett år för att leva i fattigdom för att sedan känna frihet.

Tack för att ni läste detta gästbloggsinlägg!
Min egna blogg
Min facebookgrupp

Det spretar kanske lite?

april 15, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen har jag tid att sitta ner och skriva lite. Dagen har gått i ett, men nu tror jag alla ”måsten” är fixade. Så jag har tagit en kopp te och satt mej vid datorn, hunden ligger vid fötterna 🙂

Jag har funderat på det här med bloggar och då främst min egen. Trots att ämnena spretar lite åt olika håll, så utgår allt från ett enda ställe; min familj! Det finns trots allt en röd tråd… Hela bloggen handlar om oss, var och en, som familj, vår galna hund, våra intressen och funderingar om allt som berör eller upprör.

Jag har nog inga tabun direkt, utan skriver om pengar, relationer, känslor, politik, vikt, uppfostran och en massa annat som hör livet till. Det enda jag passat mej för är att skriva allt för personligt om barnen och sånt som jag tror att de skulle ta illa upp om jag skrev om. Självklart lämnar jag inte heller ut namn på personer som jag kanske har lite funderingar kring eller detaljer om sånt jag behandlat i Tingsrätten.

Jag utgår alltid från mitt och mina egna erfarenheter och kan bli väldigt personlig, i vissa fall även privat. Som när jag skriver om vissa problem och de operationer som jag gjort och ska göra. Det är inte för att skylta med mej eller hänga ut mej själv (eller min familj), utan ett sätt att öppna upp för känsliga ämnen som många inte vågar prata om. Att skriva om tabu-ämnen kanske gör att någon mer faktiskt vågar be om hjälp och då är det värt precis allt! Så jag tänker fortsätta att skriva om kvinnosjukdomar, dålig självkänsla och bokstavsdiagnoser. Det är mitt sätt att öppna upp vårt tillknäppta samhälle och sprida informationen.

Min blogg speglar nog ganska väl hur min hjärna ser ut och fungerar. Ett virrvarr av påbörjade tankar, avslutade funderingar, och idéer som börjar som frön och slutar som stora träd. Allt genomsyras av ett stort hjärta som alltid försöker tänka på allas bästa men ibland trampar lite snett. Jag försöker hålla en positiv ton, men ibland misslyckas jag.

Frågan är om det finns något mer jag borde skriva om? Saknar ni något ämne? Undrar ni något? Ställ vilken fråga ni vill, så ska jag se om jag kan svara på den.

Gilla mej gärna på Facebook och häng med mej på Twitter 🙂

Jag gör en ”ralf”…

april 14, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kommer ni ihåg Ralf från förra säsongen av svenska Biggest Loser som var så pass tjock och sjuk att han inte fick träna? Han gick istället långa promenader, typ 10 timmar om dagen, och rasade i vikt. Första veckan gick han ner 16 kg, helt galet! Det visar att har man bara koll på maten och rör på sej så går man ganska snabbt ner i vikt. Så just nu kör jag en ”ralf”. Igår började jag dagen med att springa 5 km i blandad takt och det tog 38 minuter, så det blir snabbare och snabbare. På kvällen gick jag en timme till men i betydligt långsammare takt och avverkade ytterligare 4-5 km.

Igår på förmiddagen när jag drog på mej träningskläderna och mötte Martin i trappen stannade han helt plötsligt upp och sa ”Va smal du ser ut!” Senast han såg mej i samma kläder var förra helgen, så tydligen omformas kroppen iaf en hel del trots att vågen inte visar så mycket. Å det är ju himla bra, för det är ju precis dit jag vill!

Jag fyndade en jättefin klänning för bara 30 kr som skulle passa bra till bröllopet vi ska på i Juni. Det stod ingen storlek i den (en rosa, tunn, långklänning) och Martin sa att den där får ”boopisarna” aldrig plats i… men den var tom lite för stor! Alltså inte bara för lång, utan för lös runt om! Magen putar fortfarande lite, men inga handtag på ryggen eller rumpa som sticker ut. Så nu ska magen trimmas lite till, sen ska ett proffs få sy in klänningen åt mej 🙂

Idag hinner jag nog inte umgås med löpbandet så mycket. Däcken på bilen ska bytas, hundklor ska klippas, hemmet ska röjas och dammsugas, tvätt ska tvättas, hängas och vikas och nästa vecka ska planeras och förberedas. Men hunden ska ut och ikväll kanske jag hinner ta en tur och under dagen blir det ju en massa steg. Så vi får väl se, men 15000 steg ska jag nog få ihop. Men först blir det frukost, sen får vi se!

Ha en fin dag allihopa, i bästa fall får vi sol!

Mindre orolig nu

april 13, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

De senaste dagarna har bara sprungit iväg. Som jag berättat förut så går mycket just nu ut på att planera inför tiden efter min operation som jag har nojjat en del över. Det är alltså inte själva operationen jag oroar mej för, utan tiden efteråt. Jag har inte hittat konkret information om konvalescensen och fått en mängd olika information när jag letat själv och frågat folk.

I ett landsting säger man att man ska hålla sej lugn 12-16 veckor efter operation och när jag läste det dog jag nästan lite gran. I Malous program för några veckor sedan hade man just min operation som ett av exemplen och en sjukgymnast som jag chattade med sa 6-8 veckor. Medan jag på ett annat ställe läste 2-4 veckor utan lyft och träning. Alla olika besked gjorde mej alldeles snurrig och ganska uppgiven.

Igår var jag och träffade narkossköterskan och passade då på att gå upp på avdelningen och fråga och blev lite klokare och mindre nojjig. Beskedet var att jag ska hålla mej helt lugn i ungefär två veckor, iaf tills stygnen släppt och sen känna efter själv. Däremot ska jag inte lyfta något som är tyngre än 5 kg de närmaste veckorna. De flesta blir sjukskrivna minst en vecka, men om jag måste jobba ca 30 timmar efter operationen så ska jag vara medveten om att det är ok men att jag nog kommer ha för jäkla ont. Så jag har bett Martin kolla om han kan jobba hemifrån på förmiddagen så han kan lasta bilen och köra oss dit första passet efter operationen. Att springa Vårruset 5 veckor efter operation skulle inte vara något hinder så länge jag är medveten om att jag inte kommer att kunna träna ordentligt och att jag har ett alternativ att faktiskt gå hela loppet… skulle jag?

Med de här svaren känns det mycket bättre. Jag kommer ju få mer direkta förhållningsorder av läkaren som opererar mej direkt efter operationen. Men nu vet jag ändå på ett ungefär vad som väntar efteråt och att jag helt enkelt får och kan lita på min egen kropp och känna efter. Det kommer att gör rejält ont efteråt, men det är jag mindre orolig för. Jag får helt enkelt ladda med smärtstillande. Herregud, hur illa kan det va? Jag har ju fött två barn och faktiskt nästan dött på kuppen!

Så nu har jag drygt en vecka på mej att förbereda allt; tvätta all tvätt, fylla på lagren på jobbet, handla hem det tyngsta och mest nödvändiga, kolla vem eller vilka som kan hjälpa mej att gå med Baileys osv. Allt för att underlätta för mej sen, så att jag får det lugnt och kan läka som jag ska. Det blir nog ganska mycket soffhäng på dagarna.

Nu ska jag ta en tur på löpbandet. Jag har ju både ett viktmål och ett löparmål innan operationen, så det är bara att köra igång. Ha en fin dag där ute i cybervärlden 🙂

Internationella lakritsdagen!

april 12, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det verkligen en dag värd att fira, nämligen internationella lakritsdagen. Jag ÄLSKAR lakrits! Det spelar ingen roll om den är söt, salt, stark, mjuk, hård eller seg… allt går ner 🙂

Om lakrits finns det massor både att läsa och säga… just det där ”säga” har mina extrabarn i Skåne och jag diskuterat en del… HUR ska det uttalas? Lackrits eller lakris? Självklart tycker mina kära skånetöser att det ska vara med kort a, alltså lackrits, men jag håller mej nog till det stockholmska och säger lakris.

På språkrådets sida kan man läsa:
”Ordet lakrits kommer från grekiskans glykyrriza, till glykys ’söt’och rhiza ’rot’. I latinet påverkades ordet av liquor, ’vätska’, och fick formen liquiritia (jämför engelskans liquorice). Vi lånade troligen in det, med lite olika stavningar, via tyskan på 1500-talet. I franskan kastades bokstäverna l och r om och bildade först formen ricolice. Eftersom lakrits ofta såldes som små stänger som liknade linjaler (règles på franska) fick ordet så småningom dagens stavning, réglisse. Även i svenskan var regliss förr
en vanlig benämning för den lakritspasta som användes i till exempel
hostmediciner. Pastan kunde vara vit eller brun och kallades då för jungfruskinn respektive käringskinn.”

Där kan man också läsa att det inte finns något korrekt uttal, utan att bägge fungerar och är accepterade 🙂

Lakritsroten är ett av våra äldsta läkemedel och användes för mer än 4000 år sedan. Expressen skrev en intressant artikel om detta för ett tag sedan. 1991 åt vi i Sverige i snitt ett kilo per person, jag har en känsla av att den siffran är ganska mycket högre idag. Särskilt som lakritsen numera finns i så många former. En av mina favoriter är ju lakrits-te, i mitt fall blandat med hallon och vanlij – supergott! Att baka med lakrits är också supergott, sötlakrits i en citronpaj eller saltlakrits i en kaka blir hur smaskigt som helst.

Men jag har två självklara favoriter, förutom mitt te och det är polkagris med hallon/lakrits och Salmiakki som är choklad med lakritskola. Just en Salmiakki har jag köpt idag för att fira den här speciella dagen 🙂

Tycker ni om lakrits? Vilken är isf er favorit? Hur ska ni fira denna viktiga dag?

Gästbloggare Stoffe om Vänskap på internet

april 11, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Bästa bloggläsarare, Marlenes läsare.
jag hoppas att ni har fått en bra start på dagen.

Förra
veckan så presenterade jag mig som Marlenes gästbloggare. Stort tack
för ert varma välkomnande, och det ska bli mycket trevligt att
gästblogga hos Marlene varje vecka. Precis som jag skrev i min presentation så är det nytt för mig att gästblogga, men jag ska
göra mitt bästa. Högt i tak är såklart en avgörande faktor i mina
inlägg. Det blir roligare så.

Hur som. Marlene har gett mig ett
ämne att skriva om denna vecka, och det handlar om vänskap. Närmare
bestämt vänskapsrelationer på internet. Så nu ger vi oss i kast med
ämnet, mina tankar och förhoppningsvis så delar ni med er av era

Vänskap. Vad är vänskap?
Jag
vill börja med att berätta en sak för er. Det kanske inte låter så
otroligt, men för mig är det en avgörande faktor för att jag ska kunna
bygga en vänskapsrelation. Det handlar om respekt och det är A och O för
att det ska finnas byggstenar till ett byggande av relation. Låt oss
kalla det för grunden till ett hus. Utan en bra grund blir huset
ostadigt när det blåser, likaså i en relation som handlar om vänskap.

När
jag fick detta ämne av Marlene var jag tvungen att tänka till innan jag
kunde avgöra vad en bra vänskapsrelation innebär. Det handlar om att
inte ge sig i kast med en så allvarlig fråga utan att ha kött på benen,
men nu är jag tillfreds med mitt tänk och vill dela med mig av det till
er.

Jag älskar människor och då
spelar det inte någon roll om det är en vän som jag har haft sedan
barnsben eller att vi har funnit varandra via internet. Men detta ämne
handlar om just internetvänskap så det är vad jag ska hålla mig till.
Internetvänskap I LOVE IT! Det handlar inte bara om att min blogg
genomsyrar kommentarer från läsare och andra bloggar, tvärtom. Det
handlar om kärlek, omtanke och vänskap där en cyberkram betyder lika
mycket som den man fysiskt får av vännen irl.

När jag började blogga
så hade jag inte en tanke på att det skulle ge mig så många nya vänner.
Allt kändes så diffust när jag tänkte tanken, och när min bloggroll växte
så stod jag som en fågelholk! Är detta möjligt minns jag att mina tankar
pockade på. Kan man få en relation med någon som man praktiskt taget
inte känner?!
Jo, det kan man, om man är öppen i sinne och ser andra människor.

Min
blogg, och det är precis vad jag främst ser som röda tråden till mina
internetvänskaper har inte bara gett mig vänner, utan även mycket
insikt. Jag läser många bloggar och den röda tråden finns inte hos
diverse bloggare. Den ena är inte den andra lik, och det är just det som
har fått mig att inse att internetvänskap är möjligt! Jag hade aldrig
fått förmånen att lära känna Marlene (det är jag säker på) ifall min
blogg Stoffisen inte exciserade. Och, så är det med många av mina
bloggvänner.
Internet är en online diary! Särskilt bloggar.

Ibland
kan jag nästan känna att mina läsare känner mig bättre än mina verkliga
vänner. Allt från glädje till tårar är min resa, och det delas till
människor som är mina vänner som jag inte har träffat i verkliga livet.
Relationer.. Det är knepigt att sätta fingret på hur en relation ska
vara, det är som att lägga ett pussel som aldrig blir klart. Man lär
känna någon, man tycker om, men man ska inte heller glömma att det
ibland visar sig vara motsatsen till det man under en tid skönmålat. Man
ser det hur en person formulerar sig, acting och uppförande, och ibland
har jag blivit förvånad över vänskapen som vi byggt upp. Det är
egentligen inte så mycket mer annorlunda än vännen man har irl.
Så, en internetvän är en fin vän.

Det
blir på en annan plattform, då man lär känna en person direkt via en
datorskärm. Man får direkt uppleva känslor, glada som ledsna, samt ett
direkt inhopp i deras liv. Jag kan inte annat än att säga att jag älskar
det! Det blir äkta och många av mina internetvänner har fått agera
bollplank under min resa i bloggsfären. Man kan jämföra det som att
besöka en psykolog, man får prata, ventilera utan att behöva träffas.
Det låter kanske som att jag utnyttjar mina internetvänner, men så är
inte fallet – givande och tagande. Ja, och i den gråa vardagen också.

Så JA, jag älskar mina bloggvänner mycket.
Inte
bara för att dem ger så mycket energi, men också för att jag känner
till mycket i deras vardag som jag känner i hjärtat. Vänskap – ja!

Men jag vill även ge ett varningens finger gällande internetvänskap.
Man
ska verkligen tänka på vad man delar med sig av, för den respekt du
känner för andra är inte alltid samma sak för motparten. Men å andra
sidan så är ju verkligheten med vänner som ibland sviker inte heller
långt borta alla gånger. Det har vi nog alla någon gång upplevt.

Tack för att ni läste mitt första blogginlägg hos Marlene.
Vi ses nästa vecka.
Om ni vill hälsa på hos mig hittar ni mig här.
Ps: och vill ni hänga på till 100% så gilla gärna min facebooksida .

Kärlek till Dig, och glöm inte att vara rädd om dina vänner,
Oavsett om det är en vän som du träffat i verkliga livet. Eller inte.
Stoffe

Hamnade mitt i ett bankrån!

april 10, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

”Min” Poliskille pratar med sin överordnade.

Vissa dagar blir inte riktigt som man tänkt sej, igår blev det helt galet alltihop!

Jag kom till Haninge vid 15-tiden och Martin stod och väntade på mej vid parkeringen. Vi gick tillsammans till lokalen och insåg att vi glömt en massa saker hemma. Så jag ringde mina föräldrar och bad dem hämta allt vi glömt och komma med till oss i Haninge, annars hade vi inte kunnat ta hand om alla nya som vi misstänkte skulle dyka upp.

Medan vi packar upp och gör ordning för klass så hör vi ett jäkla liv utanför fönstret och tittar ut. Just då syns inget mer än att folk tittar åt vårt håll och det låter en massa. Vår lokal ligger dörr i dörr med Nordea i slutet på en lång byggnad. Inom bara någon minut hör vi sirener och massor med polisbilar kör upp vid huset. Ganska snart kommer även en ambulans och vi ser hur polisen börjar spärra av området. Några av våra medlemmar har redan kommit och står och väntar och en av dem pratar upprört om att det varit bankrån bara några meter från oss.

Vi kör igång som vanligt, men får höra att resten av våra medlemmar inte får komma in eftersom Polisen spärrat av vår dörr. Varpå jag går ner för att kolla läget och prata med Polisen. Mycket riktigt. Trots att man redan tagit hand om buset/rånare så har man ändå spärrat av långt mer än man behöver. Vi delar dörr med tandläkaren som kommer ut halvt skogstokig och skäller på Polisen. Jag försöker att prata med den stackars Polisaspiranten som bara är beordrad att hålla uppsikt över avspärrningen. Jag föreslår en annan avspärrning som gynnar oss, men inte förstör något för dem och polisen håller med och pratar med sitt befäl. Men får nej. Jag ser hur ambulanspersonalen kommer ut med en skadad person inlindad i en filt bara någon meter från mej.

Våra medlemmar står bakom en avspärrning ca 20 meter ifrån mej och hejjar på. Jag ropar till en av dem att gå till baksidan och se om det inte finns en dörr där, vilket hon gör. Det finns en dörr, men den är tydligen låst. Jag ber att få prata med ett befäl, men nekas. Det är alltså så dumt att Polisen bara dragit tejpen på enklaste sätt för dem, utan minsta tanke på att det finns många som blir berörda. Jag säger att jag är nämndeman i Tingsrätten och mycket väl förstår vilka rutiner de måste ha, men att i detta fall kan tejpen dras på annat sätt och minska besväret för oss andra. Jag ber dem att åtminstone ge mej en tidsuppskattning på avspärrningen iom att de redan gripit buset och kört iväg med honom.

Jag pekar på hela skaran med människor, som nu är ca 50 medlemmar som ska in till oss och säger ”Det är min lön som står där, nu vill jag ha besked”. Tandläkaren säger att det står 10 sysslolösa tandläkare och att de väntar flera akuta besök. Jag visar hur man kan dra tejpen på annat sätt, som gör att vi alla kan sköta vårt jobb utan att störa Polisen och aspiranten håller med och pratar med sitt befäl ytterligare en gång. Den här gången hjälper det och avspärrningen hävs, jag tackar för hjälpen och springer tillbaka. Medlemmarna väller in och då ringer mamma och säger att de är framme med grejerna, så Martin springer ner och hämtar dem.

Allt är nu rejält försenat men eftersom alla vet vad som hänt, så är det ingen som säger något om att lektionen startar några minuter för sent. Alla har kommit in säkert, blir vägda och får sitt material. Men fler än vanligt sitter kvar på lektionen och det pratas väldigt mycket. När vi tagit hand om alla inklusive de nya är vi helt slut. Det står fortfarande någon polisbil kvar utanför, men nu är det lugnt och vi pustar ut. Vi lyckades få in alla 70 pers i nästan utsatt tid trots allt som hänt. Det är tur att vi är samarbetade och vet exakt vad vi pysslar med. Det är också tur att jag inte är rädd för att prata med Poliser eller andra ”höjdare” så att man kan lösa grejer och situationer.

Efter allt detta skulle vi ju ha en klass till och efter den kunde vi äntligen åka hem. Väl hemma stupade vi i soffan, kollade lite tv och åt något. Sen dök jag i säng och tvärslocknade! Sov dåligt och vaknade med huvudvärk. Nu ska jag ut och gå med Baileys och hoppas på ett lugnare arbetspass ikväll. Jag har haft nog med spänning på jobbet för ett långt tag framöver.

Ibland blir det…

april 9, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

… inte riktigt som man tänkt sej… Stoffisen skulle ju gästblogga idag, men ligger med migrän och kan varken tänka eller skriva. Så inlägget kommer när han är pigg och glad igen. Under tiden väntar vi tålmodigt och önskar honom att krya på sej.

Här hemma är det mesta som vanligt. Baileys och jag är ensamma och har precis varit ute på en skön promenad i solen. Dagen började med en liten löptur på löpbandet, bara 2 km… men ändå. Det är iaf bättre än 1 som det var förra veckan. Nu ska de där 2 kännas ok innan jag går upp till 3… vågen visar ingen större skillnad, men det märks på kläderna att det händer något. Byxorna trillar ner och jag måste leta fram ett skärp för att hålla dem på plats. Om jag inte vill se ut som en fjortis med gällivarehäng förstås. Nya joggingskor inköptes igår, fina lila. De satt himla bra, inga skavsår… men sprang inte så långt eller fort som jag trodde. De kanske bara behöver vänja sej lite vid sin nya matte?

Jag läser om förslaget att jobba tills man är 67 och gillar det inte! Jag förstår hur man tänker rent samhällsekonomiskt, men jag kommer med säkerhet inte att bli en av dem som jobbar så länge. Men jag kan ju välja, alla kan inte det. Eller? Jag har ju trots allt planerat halva mitt liv för en tidig pension genom olika pensionsavsättning när jag haft bra jobb och ett billigt boende redan nu. I många fall handlar det ju inte om inkomster utan om utgifter. Sen finns det ju många som vill jobba länge som älskar sitt jobb och har sin sociala tillvaro där. Jaja, många sidor av frågan finns det och tål att tänkas på.

Nu blir det lunch ute på trappen och sen ska jag plocka ihop mej för att åka och jobba. Det känns faktiskt helt ok så här 259 dagar innan jul 🙂

Ps. Ni får gärna gilla min blogg på Facebook, så ser ni direkt när den uppdateras.

Motivationen har återvänt!

april 8, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är så taggad just nu. Motivationen har återvänt rejält och just nu kan inget eller ingen stoppa mej! Veckans vägning visade 0,4 ner, så nu är det 1,5 kg till vikten jag hade innan jul och 2 kg till mål. Det skulle jag vilja fixa innan 1 Juni då vi ska på bröllop, men jag skulle gärna klämma 2 kg till…

Å just nu känns det faktiskt inte omöjligt alls. Jag har snöat in totalt på mitt löpband. Jag kan stå där hur länge som helst och bara gå och gå… idag var det Oprah och jag som gick 5 km på drygt 50 minuter. Tanken är att gå de där 5 kilometrarna dagligen så att de blir lättare och lättare och däremellan springa så ofta och långt jag orkar. Kan jag gå 5 km på 40-45 minuter så är det ok tycker jag. Men innan operationen (22/4) är min förhoppning att jag ska kunna springa hela sträckan. På fredag ska jag träffa operationsplaneringen och då får jag veta hur livet efter op ser ut och när jag får börja springa igen. I värsta fall får jag väl gå Vårruset? Men då vet jag iaf att jag orkar göra det på en helt ok tid.

Så just nu är jag ganska insnöad på det här med motion, vikt, mat och operation. Jag har två veckor på mej att göra allt så bra som möjligt och helt enkelt köra skiten ur mej innan jag blir liggande på soffan i minst en vecka. Jag försöker dessutom att planera och förbereda jobb och allt här hemma, så att den där tiden i soffan ska bli så lätt som möjligt. Jag kommer inte att bli sjukskriven, det går helt enkelt inte. Annars blir de flesta sjukskrivna 2-4 veckor, men jag kan ju inte ställa Martin i skiten. Därför måste vi planera så att jag kan fortsätta jobba trots allt. Problemet är att jag inte får bära mer än max 5 kg de närmaste 4-6 veckorna efter op och bara väskorna som ska med till jobbet väger minst det dubbla. Så jag fnular på att sätta en låda på en pirra och lägga väskorna i… det kanske funkar?

Som det känns nu så är det på nåt sätt 2 veckor kvar av mitt rörliga liv och jag måste göra så mycket jag bara kan tills dess. Så jag nördar in på mitt löpband, min våg och min mat och vet ni? Det känns så himla bra!

Vicken bra helg!

april 7, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu har min nya bästis Löpbandet bott hos oss en vecka och vi trivs så otroligt bra med varandra. Så gott som varje dag har vi umgåtts och börjar nu lära känna varandra riktigt bra. I fredags gick jag 7 km medan vi tittade på Lets Dance och i går gick jag 6 km tillsammans med Lasse Kronér och hans femteklassare.

Att gå framför tv´n funkar hur bra som helst och då spelar det ingen roll om det är kallt och mörkt ute. I morse fick jag ett ryck och sprang 3 km direkt när jag vaknade. Eller… jag sprang 2 km och gick 1. Att orka springa 2 km utan att stanna var ett tag sedan… det är det jag gillar med löpning. Man ser resultatet fort och förbättrar konditionen märkbart efter bara några dagar. Nu har jag två veckor på mej att klara 5 km, vi får väl se hur det blir med den saken.

Jag är iaf väldigt glad över att vi äntligen tog beslutet att köpa ett löpband och att det funkar så himla bra. Visst, det tar upp halva vardagsrummet, men så länge det används så får det vara så.

I går hade vi ett litet rally på fömiddagen, då vi hämtade grejer i stan, handlade och kastade skräp. Idag fortsatte pysslet med att dammsuga, plocka mer tinad hundskit på tomten, ta fram utemöblerna och städa på uteplatserna, spola av bilen och gå med hund. Så nu är vi redo! Fasadflaggan är på plats och vi är redo för våren! Nu är det dax!

När upphör föräldraansvaret?

april 6, 2013 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Inatt blev det inte mycket sömn och den här gången berodde det inte på mej! Eller gjorde det kanske det? Jag kunde inte sova eftersom yngste sonen inte kommit hem och då är ju frågan; ska man ligga vaken och vänta på en 18-åring? Han är väl myndig och klarar sej själv?

Riktigt så funkar inte jag. Jag tycker att det tillhör föräldraansvaret att se till så att ungarna ligger i sina sängar på nätterna, innan de är 18 och då när de väl kommit till myndighetsdagen så stänger man ju inte bara av den här vanan att vänta in ungarna. Jag kan helt enkelt inte sova när jag vet att killarna är ute och ska komma hem, det är en helt annan sak om de sover borta – då somnar jag gott. Mina ungdomar brukar dessutom vara bra på att höra av sej, men så var det inte inatt.

Jag vet att vissa föräldrar somnar gott utan minsta fundering på vad som händer med deras barn. Jag förstår det inte. Igår när jag inte fick svar på mitt sms vid 01.25 fick jag upp en massa bilder på honom ligga både rånad och misshandlad nånstans, jag menar… Tumba är ju faktiskt inte Sveriges lugnaste plats direkt. Ibland är uppdraget i tingsrätten en belastning faktiskt, jag vet lite för mycket om vad som händer här… Efter kanske 10 minuter skickar jag nästa sms och får då ett lite lätt surt svar att han kommer snart. Jag frågar om han vet att han ska upp och träna om 6 timmar och då kommer det ett ännu surare svar och jag skriver att jag ursäktar att jag bryr mej… sen går jag och lägger mej och några minuter senare kommer han hem.

Jag vet att vi föräldrar ofta är parasiter i våra barns liv och igår var alltså ett sånt tillfälle. Men det har varit min skyldighet fram till nyss och är till viss del så länge han bor hemma. Jag tänker inte strunta i honom bara för att han fyllt 18. Nu kan man ju tycka att hans ansvar borde vara större som myndig och att han borde kunna tänka själv, vilket han brukar göra… jag vet inte riktigt vad som hände inatt faktiskt… Men att ligga där och vänta och faktiskt inte kunna sova är inte något man väljer, det bara är så. Jag vill veta att mina barn är säkra och mår bra, oavsett hur gamla de är. Att de fyllt 18 innebär inte att det bara är att koppla bort den känslan.

När jag bodde hemma var det alltid min pappa som hämtade eller mötte mej när jag kom hem på nattkröken. Vi hade hund, så han passade på att rasta hunden en sista gång och möta mej vid tåget. Han har hämtat mej även efter att jag flyttat hemifrån och alltid funnits där om jag eller killarna har behövt det. Så för mej är det naturligt att det funkar så här, kanske inte så vanligt – men hos oss är det och har alltid varit så.

Allt detta handlar ju om kärlek och trygghet. Man vill ju att det finaste man har ska komma hem säkert. Det handlar inte om att man är sträng förälder och vill ha kontroll.

Hur funkar det hos er och vad är era tankar om detta? Ni som har äldre barn, hur har det funkat hos er? Ni som har yngre barn, hur tror ni att det blir? Hur har era egna föräldrar funkat? Å det mest spännande av allt: om det finns någon yngre som läser detta; hur gör era föräldrar och hur vill ni att de ska göra?