 |
| Södertörns Tingsrätt |
Idag tänkte jag ta med er bakom kulisserna på Tingsrätten och berätta lite om uppdraget där. Ett uppdrag som jag älskar och utför med stolthet 🙂
Jag är alltså nämndeman och det innebär att jag tillsammans med två andra nämndemän, en notarie och en domare/ordförande avgör i olika tvister eller brottsmål. Första gången jag fick förtroendet var 2003 tror jag. Då tjänstgjorde jag i Huddinge Tingsrätt under fyra år, innan jag tvingades avgå med buller och bång. Medan jag längtade tillbaka flyttades alla förhandlingar till Södertörns nya fina Tingsrätt, där allt numera sköts och dit jag själv fick komma 2011.
 |
| Utanför förhandlingssalarna |
Nämndemännen utses av ett politiskt parti och det kan man ju tycka vad man vill om. Man måste alltså vara medlem i ett parti, bli nominerad och sedan vald av kommunfullmäktige. Första gången man tjänstgör avlägger man en domared där man lovar att döma efter lagen och lite annat smått och gott i en mycket kryptisk text som lyder:
Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och
skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej
mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga
stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap,
vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor
eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som
saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än
domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra
de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall
jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.
 |
| Från min plats i sal 17 |
Jag tjänstgör ungefär var tredje vecka, men sitter extra vid behov. Man har ”sitt gäng” eller nämnd som det heter som man alltid sitter med och alltid samma veckodag. I Södertörns Tingsrätt finns ungefär 100 nämnder och går omlott. Jag sitter med två äldre män och har oftast en ung kille som ordförande/domare, notarien skiftar eftersom de praktiserar ca 3 månader i taget har jag för mej.
Oftast börjar vi kl 9, då ska man vara på plats i salen 8.50. Alltså måste jag vara på plats lite tidigare för att hinna kolla alla uppropslistor för att hitta vilken sal jag ska vara i. Vi har 19 eller 20 salar och en mängd mindre förhandlingsrum. När jag hittat rätt sal, går jag dit och ser till att jag har block och pennor och av notarien får vi uppropslista och stämningsansökan. Här står allt vi behöver veta vad det gäller dagens ärende. Resten får vi veta av åklagaren, försvaret och förhören av alla inblandade och i vissa fall även av de vittnen som kallas. Ibland finns även tolkar på plats och då blir det oftast lite rörigt eftersom det hela tiden surrar av mummel och olika språk. Men alla har rätt att tala sitt eget språk, så det är bara att gilla läget.
 |
| Korridoren som ni aldrig får se… |
Visar uppropslistan att det är en mängd kortare mål, kan man vara ganska säker på att något blir inställt eller försenat. Då vet man aldrig när man kommer hem, eller hur lång lunchen blir. Har man däremot ett enda mål som är sk ”häktat mål” där den åtalade sitter i häktet. Ja, då vet man iaf att alla borde dyka upp och inte ställas in pga det. För det är den tråkiga sidan av detta och det är att väldigt många struntar i att komma på rättegångar som de blivit kallade till. Många vittnen glömmer att komma eller är rädda, men det är faktiskt straffbart att inte närvara och kan bli dyrt. Tyvärr är det ganska många åtalade som inte heller behagar komma, men dessa kan vi i vissa fall döma ändå. Men då har man ju missat sin chans att försvara sej.
Idag satt vi i just ett häktat mål med två olika tolkar och en mängd vittnen. Just nu ringer det ryska och turkiska i öronen, eftersom det är språken jag hört mumlas hela dagen. Jag tycker det är lite svårt med just tolkade mål eftersom jag vill vara helt hundra på att alla fått säga sitt och vi har förstått allt, det kan man inte vara med tolk. Idag tror jag att det blev lite tokigt, men inget som stör målet i sej.
Oftast känner jag mej lugn i magen när jag lämnar Tingsrättens lokaler. Det enda vi nämndemän ska göra är ju att lyssna och verkligen ta ställning till vad Åklagaren har bevisat och vad som är styrkt i målet. Jag lyssnar mycket på magkänslan och bollar bevisningen fram och tillbaka. Inget beslut tas lättvindigt, utan vi diskuterar väldigt mycket innan vi bestämmer något. Inget mål är för litet eller banalt för att tas på allvar. Men visst blir man förbannad när man har ett snatterimål där något tagit två tuggummin för 12 spänn och sedan upptar vår tid för dyra pengar. Men men, så är lagen…
Jag har inget problem att låsa in någon i flera år. Har man begått ett brott som innebär att man riskerar fängelse så vet man om det. Tycker man att det är värt risken, så är det inte särskilt svårt för mej att låsa in personen i fråga om bevisen är tillräckliga. Så länge det känns bra i magen alltså. Jag är heller aldrig rädd eller känner obehag. Det här är oftast inga obehagliga typer, även om vissa har gjort hemska grejer. Jag har suttit med både mördare och våldtäktsmän, men aldrig själv blivit hotad eller känt mej trängd. Tvärtom faktiskt. Det har hänt att folk tackat för sin dom 🙂
Det enda jag tvekar och känner olust är när det står ”vårdnad om barn” på uppropslistan. Då önskar man att man hade kommit en annan dag, samtidigt som man vill att föräldrarna ska få bästa möjliga nämnd och rättvisa. Problemet är bara att det aldrig kan bli helt rätt i en vårdnadstvist… ingen dom är perfekt, ingen förälder är bäst på nåt sätt. Allt blir lixom lika dåligt… för barnet kan det bara bli någorlunda ok eller mindre dåligt på nåt sätt. Att ha föräldrar som bråkar om ens person måste vara fruktansvärt! De förhandlingarna tillhör alltså inte favoriterna och då kan man faktiskt gå hem med ont i magen.
Men jag fortsätter gärna ett tag till, fast det bestämmer ju inte jag. Det enda jag vet säkert är att jag har mitt uppdrag mandatperioden ut. Efter valet hösten 2014 vet man ingenting utan kan bara hoppas på det bästa. Jag hoppas att partiet fortfarande vill ha mej och ändras reglerna får jag väl hoppas att jag ändå på nåt sätt kan få behålla mitt uppdrag även om det blir nya regler. Det är inget man blir rik på, men man lär sej otroligt mycket. Arvodet är 500 för en hel dag, hälften för en halv plus ev ersättning för utebliven lön. Men det spelar ingen roll, jag trivs där och det är det viktigaste.
Nu vet ni kanske lite mer om hur det fungerar. Är du intresserad av att veta mer eller att kanske bli nämndeman själv så föreslår jag att du kontaktar det parti som du står närmast eller gör ett studiebesök i närmaste Tingsrätt. Nästan all förhandlingar är offentliga och öppna för alla att lyssna på. Gör det! Alltid lär du dej nåt! Annars kan du ställa din fråga här nere i kommentarsfältet, så kan jag försöka svara så gott jag kan 🙂
Å nä… jag har aldrig somnat på en rättegång!
I helgen träffade jag en helt otrolig människa som sa att hon varje dag vaknar lycklig och nog är ganska ensam om det. Den här personen är strax över 30 och har redan haft tre strokes… hon har konstant yrsel, har diabetes och mår egentligen inte så himla bra rent kroppsligt. Men jag har sällan träffat en så genuint lycklig och hjärtlig människa som henne och hon fick mej att tänka. Precis som min bästa kompis, som var blind, var transplanterad och hade haft en hjärtinfarkt i unga år. De här personerna hade och har ett rikare liv än många av oss andra.
