Vänliga Veckan har återuppstått och börjar idag. Den instiftades av Läkarmissionens grundare
Harry Lindquist 1946 efter att en trafikräknare under ett arbetspass
bara såg tolv personer som log, resten, 8569 såg ut som att de var på
väg till en begravning. 1999 lades Vänliga veckan på is men nu har
Läkarmissionen skakat liv i den igen. Tanken är att man ska visa extra
vänlighet i trafiken, på arbetsplatsen och i familjen och nytt för i år
är även vänlighet på nätet.

Jag skulle önska att alla veckor var vänliga och jag försöker iaf att leva så varenda dag. Men det kanske behöves en påminnelse att vi ska vara vänliga och omtänksamma. Även om jag tycker att det flesta faktiskt är det…

När det gäller vänlighet har jag ett par förebilder. Den ena är Bert-Åke Varg som jag hade förmånen att jobba med på Oscarsteatern och Phantom Of The Opera 1988 och fortfarande har kontakt med. Han är vänligheten själv och behandlar alla med respekt, oavsett ålder, hudfärg, kön osv. Men han säger också ifrån när något är fel, jag såg själv hur han stod upp för en kvinna i ensemblen vars pojkvän behandlade henne riktigt illa.  Pojkvännen blev fd innan kvällen var slut och var inte vatten värd när Bert-Åke var färdig med honom. Så vänlighet är inte bara att vara snäll utan även att ställa upp för den som behöver.

Min andra förebild är vår vän Linda i Gambia. Linda som erbjöd sej att hjälpa oss att vidarebefordra våra pengar till Smile och hans familj så att vi skulle slippa avgifter och vara säkra på att alla pengar kom fram säkert och till rätt person. Varje månad för vi över pengar till hennes konto som hon ger till Smile i form av mediciner eller annat de behöver eller i kontanter. Det var Linda som sa till mej att man ska hjälpa om man kan, för det kommer alltid tillbaka. Som 20-åring tog jag till mej det hon sa, men det var inte förrän långt senare jag verkligen fattade vad hon menade. Det där tillbaka handlade ju inte om att jag skulle få något synligt tillbaka, utan att det kunde vara en skön känsla, att någon hjälpte mina barn eller min familj eller att vi skulle få chanser i livet pga att vi faktiskt är schyssta människor. Å precis allt det har hänt! Men det bästa är den sköna känslan i magen av att kunna hjälpa någon och se hur den personen gör något bra av hjälpen. Som i Smiles fall; han utnyttjar oss inte – men med vår hjälp kan han göra så mycket mer än han kunde innan. Han syster tar sin examen och med vår hjälp kan hon köpa sej en fin klänning till sin examen. Att sedan få se bilden på henne i den klänningen är en enorm tillfredsställelse och faktiskt ren lycka.

Att vara vänlig, snäll, schysst – kalla det vad du vill – är ju inte så svårt. Man behöver ju inte hjälpa en hel familj ett annat land. Det räcker med ett leende, att hålla upp en dörr, säg tack och trevlig dag till kassörskan eller något annat litet. Sånt man kan göra varje dag, alltid!

Jag säger som Linda: Hjälp till om du kan – det kommer tillbaka  🙂

Är det bara jag som tycker att kvällen invigning av OS känns lite dubbel och knepig?

Å ena sidan är Putin en läskig jäkel som man absolut inte ska stödja… å andra sidan så ska vi finnas där och stötta våra svenska deltagare. Kan man se på invigningen och spelen med gott samvete?

Det står i spelreglerna inför OS att spelen handlar om glädje, gemenskap och en massa annat fint. Men vi vet också att i Ryssland är alla former av oliktänkande och särskilt personer som inte är heterosexuella ovälkomna. Frågan är då hur man hanterar det? Man kan ju tycka att det var fel att ge ett sånt land spelen från början, men nu är det gjort och snart kör det igång.

Spelar det någon roll om vi tar ställning? Självklart gör det det! Frågan är ju bara hur vi gör det… ska vi stänga av tv´n ikväll och ha den avstängd i två veckor? Eller ska vi titta extra noga och påtala allt konstigt vi ser och uttrycka vår åsikt. Jag tror jag väljer det sista och jag tycker ändå att det känns som att Ryssland nu har ögonen på sej och att det är väldigt väldigt många som inte kommer att släppa frågan. Jag hoppas verkligen att detta kan leda till förändring inte bara när det gäller Ryssland och HBTQ, utan i alla länder som fortfarande är emot den fria kärleken. För det handlar ju inte bara om Ryssland, det är ju en mängd länder som har lagar som måste ändras.

Vi får inte lägga locket på, frågan måste leva överallt! Vi ska skrika högt, men inte bara nu – utan även sedan OS-facklan slocknat. Läs gärna Rickard Söderbergs blogg, han skriver så oerhört bra utifrån sitt eget perspektiv som jag ju förstås inte har. Det handlar om kärlek och människor och kärlek kan aldrig vara farligt eller förbjudas. Homofobi och felaktiga lagar går inte att bojkotta bort, de måste bekämpas på ett helt annat sätt, utan att krossa atleters livsdrömmar. Man kan inte ställa det ena mot det andra, iaf inte så här sent. Då skulle Sverige sagt ifrån sitt deltagande från första början.

Upp med frågan på bordet, gör som Google och färga världen i regnbågens färger! Vi måste få älska vem vi vill i vilket land vi vill. Länge leve kärleken!