Jag är inte rädd för att dö, men…
Döden har varit ständigt närvarande större delen av mitt liv. Den kom väldigt nära när min bästa kompis dog i augusti 2000, bara 43 år gammal. Då skrev jag mitt första testamente och började på riktigt fundera på alla detaljer och hur jag vill ha det om jag får välja. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för tiden före… nu är den känslan verkligare än någonsin.
När min bästa kompis dog stod jag ensam med två små barn. Medan vi planerade hennes begravning började fundera på min egen. Hon ville aldrig prata om döden eller sånt som hör ihop med den, så vi kunde bara gissa. Så ville jag inte att mina anhöriga skulle behöva göra. Så jag skrev och skrev och skrev. Först tog jag redan på alla regler och formuleringar för ett giltigt testamente. I detta skrev jag även hur jag tänker kring organdonation och begravning.
I korthet kan man väl säga att det är viktigt för alla att skriva testamente. I mitt fall var det viktigaste att det barnen får efter mej, skall förbli deras, även om de skaffar familj. Jag vill ju inte att deras eventuella ex ska få delar av mitt arv. Därför skriver man att arvet efter en skall vara deras ENSKILDA EGENDOM. Så räknas detta bort vid eventuell skilsmässa. Angående begravning skrev jag att den skulle vara enkel med billigaste kistan, ingen gravplats utan askan strödd från toppen på Ölandsbron om det går. De som eventuellt kommer till begravningen ska helst inte ha blommor med sej, skänk hellre pengar till tex hjärnfonden eller nåt annat som ligger mej nära.
Så här långt kan man ju kontrollera hyfsat mycket. Sen gör ju de närmaste ändå som de vill och anser bäst. Då är man ju ändå död och kan inte lägga sej i lixom… men innan… om man får välja så skulle jag helst vilja dö knall och fall. Snabbt, utan smärta. Min mardröm är att bli ett paket. Att drabbas av sjukdom som gör att man inte kan ta hand om sej själv, inte sköta sin hygien, inte äta själv eller kanske inte ens kunna prata. Att bli instängd i sin egen kropp. DET skrämmer mej, mycket!!!
Å precis så har vi det just nu. Ja, inte vi alltså. Martin och jag mår bra, så gott vi kan iaf. Däremot har vi den här ofattbara situationen i vår närhet. Min svärmor, Martins mamma, är i just den situationen. En stroke satte punkt för det mesta och min värsta skräck drabbar nu någon som jag bryr mej väldigt mycket om. Det är så oerhört jobbigt att se en stolt kvinna som alltid klarat sej själv, förvandlas till en person som behöver hjälp med precis allt. Hon kan nicka och skaka på huvudet och använda vänsterhanden pyttelite, i övrigt ingenting.
Jag kan inte tänka mej något värre. Att vara instängd med sina tankar. Att inte kunna förmedla sina behov. Det värsta värsta jag skulle kunna drabbas av. Från fullt fungerande, till… ingenting… Så otroligt skrämmande! Jag hanterar inte situationen särskilt bra och vet inte ens om jag är något särskilt bra stöd till vare sej maken eller svärfar. Jag blir väldigt konkret och lösningsorienterad och känslorna stängs av. Vad kan hon göra? Hur ser vårdbehovet ut? Kan hon bo hemma? Vilket boende fungerar? Ok, plats på ett vårdboende – vad behövs där? Möbler? Hur funkar flytt mm just nu med pandemin?
Det enda jag tänker på är vad hon skulle vilja och hur jag själv skulle tänka. Men jag vet ju inte om jag tänker rätt. Hur ska man kunna veta det? Fattar ni hur detta skrämmer mej? Jag orkar nästan inte ens tänk på det. Jag kan ju också hamna där. Du med.
Missa inga inlägg:
Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube
23 svar på ”Jag är inte rädd för att dö, men…”
Detta inlägg grep tag om mig rejält.
Det där drabbade min mormor, hon blev stum, lam på hela höger sida, detta skedde sommaren -92, hon dog 10 år senare. Mamma och mina kusiner kämpade för att hon skulle få bra vård, och vi alla (jag var sju när hon blev sjuk) hittade våra sätt att kommunicera med henne, hon var totalt klar i knoppen men kunde inte prata eller skriva men hon följde med i samtal och var delaktig på sitt sätt. Hon hamnade i rullstol till slut och tack o lov började iallafall hennes vänster ben och vänster arm att fungera.
Vad jag vill säga? Det finns ljus i tunneln, ni kommer hitta sätt att ta er igenom det men låt det kännas just nu. Jag håller tummarna för att hon (och ni) får den vård hon behöver. Ni kommer få kämpa men för var framsteg är det värt det. Min mormor fick trots allt fina år på slutet men hade inte mamma orkat kämpa så hade hon blivit det där paketet.
Min svärmor är 80 år och var i väldigt dåligt skick redan innan. Jag hoppas verkligen inte att hon ska behöva ha det så här i 10 år!
oj allvarligt inlägg, ja visst kan sånt vara bra att ha testamente alltså så allt blir som man själv vill ha det ❤
Vi måste prata mer om det här svåra, men många vågar inte det.
Så viktigt, men de flesta vill inte prata om det. Det blev så tydligt då det hände i vår närhet. Min dotter började fundera på vad som skulle hände hennes dotter ifall något hände henne nu när hon inte har en pappa. Minnesstunden och begravningen är för de anhörigas skull tänker jag. Personligen tycker jag det är viktigt att träffas efteråt, få prata… Min äldsta dotter förlorade sin kompis i en överdos, och efter begravningen var det inte mer. Hon och två tjejer till kom hem till mig och då såg man behovet av att prata.
Det kanske är viktigare för yngre än för äldre? Just tanken på vem som kan ta barnen hade jag också och det var en av anledningarna till att jag skrev ner allt.
Så tråkigt för dig, stroke är en hemsk sjukdom och min mamma fick flera stycken innan hon gick bort 2018..så jag förstår att döden känns mera nära för dig i detta nu,..Man funderar ju oftast inte så mycket kring det ämnet annars, aj var jag ganska ung när jag fyllde i vita kuvert så det känns som att jag ändå gjort en del utifall att men det är ju alltid skönt för anhöriga att slippa fundera så mycket mitt i sorgen
Det är mest stressande att se henne, att inte kunna göra något.
Först vill jag påpeka att det i ett sådant testamente ska påpekas att den enskilda egendomen inte går göras om till giftorättsgods genom äktenskapsförord.
Sen håller jag med.. jag är inte rädd för att dö men precis som du får tiden före. Jag vill inte ligga som en grönsak inlåst k min kropp
Tack för tillägget!
Herregud det här var jobbigt att läsa, man tänker inte så mycket på sånt här förrän det drabbar en nära…. förstår din rädsla, samma här. Riktigt bra att skriva ett testamente 👌😊
Jag har haft döden runt mej så länge att vi både tänker och pratar om det ganska ofta. Men många vill inte ens närma sej tanken.
Ja det hade varit hemskt att hamna i den situationen, att vara instängd i sin egna kropp.
Jag antar att jag kommer förmodligen tyna bort med en kropp som bryter ner sig själv iom att jag har MS.
Min mormor fick en stroke när hon var runt 80år. Hon miste sin personlighet, rörlighet och tal. Hon fick talet tillbaka och rörligheten till viss del men personligheten var förändrad för alltid.
Hoppas att det blir bra för din svärmor.
Då har du lika roliga utsikter som jag… jag kommer förmodligen få någonstans cancer nångång. Enligt läkarna. Min svärmor är 80, på de här två månaderna har hon inte fått tillbaka någon funktion alls.
inte lätt med döden alls faktist. jag har svårt för den då jag definitivt tror på spökfn och närvaro av dess existens. det finns perioder m grubblar mkt kring det och förstår kring din våns död. varit i samma sits❤️ hoppas du ialf kunnat bearbeta detta
Min kompis är högst närvarande! Hon visar att hon är kvar hos oss rätt ofta 🙂
Ja usch… min mormor fick en stroke i sömnen, min moster hittade henne i sängen. Hon blev helt förlamad på ena sidan och låg sedan så i 8 år. Hon kunde visa förvåning och nicka och så där, men inte prata och det var mycket oklart om hon förstod vad man sa eller ej. Så fruktansvärt om hon faktiskt fattade allt men inte kunde visa det och vissa pratade till henne som om hon var mindre vetande…
Det är så oerhört svårt det där med sådana sjukdomar. Min farmor blev dement och min pappa sa att om han också blir det, så ska vi försöka få in honom på ett hem och inte hålla på att kämpa hemma. Men i vilket läge gör man det? När ger man upp liksom? Det är lätt att säga innan det har hänt. Så oerhört viktigt att prata om sånt här, men fruktansvärt svårt att hantera oavsett!
8 år!!! Svärmor är 80, hoppas verkligen inte hon behöver ligga så i flera år.
Beklagar framför allt. Det finns Vita Arkivet där vem som helst kan gå in och lägga in sina önskemål om sin begravning så hittas de när det sedan ec är dags.
Tack! Vita arkivet är ifyllt, men på papper. Fanns inte digitalt när det kom.
Ett rent praktiskt tips!
Om hon är klar i huvudet så kan en lösning vara att ta en genomskinlig plastskiva och skriva alfabetet på ganska stort. Håll upp skivan framför och dra fingret genom bokstäverna.
Hon blinkar när man kommer till rätt bokstav och så får man hålla på tills hon lyckats förmedla vad hon vill och behöver.
Det tar lite tid, men är otroligt skönt att åtminstone kunna förmedla det viktigaste.
För att visa att hon behöver uppmärksamhet kan man kanske komma på någonting hon kan hålla i och trycka på eller liknande, som syns eller låter.
Hoppas att du förstår hur jag menar.
Jag har tänkt göra en sån men inte hunnit. Så det ska bli!