Igår var en konstig och väldigt sorglig dag. Jag har haft förmånen att känna flera väldigt speciella personer, som lämnat avtryck för resten av mitt liv. Flera av dem lever inte idag, igår blev världen återigen lite fattigare.

Den första person som verkligen satte beständiga avtryck i mitt liv var exets farmor. En klok och ödmjuk kvinna som alla kallade just Farmor, inte bara barnbarnen alltså utan alla! Det kan ha varit på grund av, eller tack vare, henne som jag klev in i politiken senare.

Under min tid i Gambia träffade jag nästa läromästare. Fina Linda som lärde mej allt om ödmjukhet och att man alltid ska ge om man kan. Att det man gör alltid kommer tillbaka, på ett eller annat sätt. Å det har jag tagit med mej och försökt att leva efter sedan dess. Linda lever tack o lov fortfarande och fortsätter att sprida klokheter.

En annan viktig person som lärde mej enormt mycket var E som blev en mycket nära vän under några korta år, innan hon dog alldeles för tidigt. E var helt blind, men såg allt, kan man kanske säga. Hon lärde mej att man klarar väldigt mycket mer än man tror och att någon alltid har det värre.

En person som berört många många och varit en vän till hela familjen så länge jag kan komma ihåg är Tomten eller Peter som han egentligen heter. Peter lämnade oss igår och hela Tumba är i sorg.

Peter var allas bästa vän. Han såg och hörde alla och fanns alltid där med sin stora varma famn. Alla kände honom och alla har goda minnen av honom. Ingen kan säga ett enda ont ord om honom. Tänk att vara så älskad. Jag kan inte förstå att han är borta.

En annan person som lämnat avtryck, men som jag aldrig träffat, är Björn Natthiko Lindeblad. Hans livshistoria som fd företagspamp och senare munk var så otroligt fascinerande. Hans bok lärde mej massor! Även han lämnade oss igår.

Vi har sorg här hemma idag. Covid har tagit ännu en vän ifrån oss. Vår fina Tomte. Jag vet inte hur många vi förlorat i sjukdomen nu, men det är alldeles för många.

Folk säger ofta ”Beklagar sorgen” men sorgen ska inte beklagas, den är ju ett bevis på att en person varit älskad och haft betydelse i ens liv. Beklaga hellre förlusten och saknaden, som aldrig helt kommer att försvinna.

Jag kan inte förstå att jag inte kommer få träffa vare sej E eller Tomten mer, och det gör mej så ledsen. Jag känner mej som en 3-åring som bara vill ligga på marken och sparka och slå och skrika ”det är inte rättvist”!

Jag är 52 år. E var 43 när hon dog, Tomten var 64. Vi måste leva medan vi kan!!! Vi kan inte skjuta upp det vi drömmer om och verkligen vill göra, till pensionen eller bättre tider. Vi kanske inte ens lever så länge.

Återigen har jag sagt till Martin att vi måste stuva om i vårt liv. Vi uppfyllde drömmen om husbil, nu måste vi fixa resten. Inte efter pensionen – utan nu!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube