Livet som kontaktfamilj

Livet som kontaktfamilj

När man ansöker om att bli kontaktfamilj vet man på ett ungefär vad man ger sej in på, men man kan aldrig veta helt hur det är förrän man lärt känna barnet och det gått ett tag. Allt beror ju på barnet, hur uppdraget blir…

Nu har vi haft vår lillkille hos oss i snart ett halvår och vi börjar känna varandra rätt bra. Vi börjar hitta rutiner som fungerar och vilka knep man kan ta till i vissa situationer. Minior verkar ha testat oss klart och accepterar numera våra nej utan protest eller diskussion. Förra helgen var en vändpunkt för oss då det var mycket tjafs och gränsprövningar, den här helgen har allt varit som en räkmacka och väldigt lugnt. Numera äter han utan problem, lägger sej utan protest och springer inte runt och härjar i hela huset längre utan går lugnt mellan rummen.

Han har till och med vågat prova några nya smaker, räkor var riktigt äckligt medan aprikos var väldigt gott. Vi har sagt att han ska smaka och säga vad han tycker, vi blir inte arga om han inte tycker om det – så länge han provar. När räkorna inte föll herrn i smaken fick han rester från dagen innan och fattade då att det är helt ok att säga nej, bara man ger det ett försök. Å när han tyckte att aprikoser faktiskt var himla gott så förstod han varför man ska testa, det kan ju faktiskt vara en hit!

Vi har hittat knep för att få honom att ta det lugnt, han som inte kan sitta still ens fem minuter. Vi har gömt Baileys leksaker, annars viftar och leker han bara med dem och Baileys blir stressad. Han älskar Scooby Doo, så det får han se när han behöver lugna ner sej en stund. Idag har han fått hjälpa oss i hushållet en hel del; skottat snö, kastat skräp på sopen, hjälpt till att byta gardiner osv. I övrigt jobbar vi vidare med läsningen och bokstäverna och det går framåt. Han har väldigt svårt att inte göra något alls, men det övar vi på. Att bara ligga i soffan med huvudena tätt ihop och prata… han tycker att det är mysigt, men att det är svårt att ligga där någon längre stund.

Idag har han testat Baileys tålamod till den gräns att Baikeys fick nog och gav honom ett rejält nafs. Efter en stund erkänner han att han stod och trampade den stackars hunden på svansen, hårdare och hårdare och till slut gjorde det så ont att Baileys sa ifrån. Man kan väl säga att det var väntat… Minior har varit rejält på och vi har sagt ifrån mer än en gång. Idag fick alltså Baileys nog och sa ifrån på det enda sätt han kan. Men de är kompisar igen och Minior förstår varför vi sagt ifrån, det finns en anledning lixom… Just nu ligger Baileys i knät på Minior och de kollar på tv tillsammans.

Bitarna faller på plats mer och mer. Han verkar trivas hos oss, Baileys har en väldigt stor del i det. Han lär känna fler och fler av grannarna, särskilt nu när alla är ute och skottar. Fortfarande funderar jag lite över en del av hans egenheter; Kan 6-åringar verkligen inte sitta still alls? Är de alltid superhungriga mellan måltiderna, trots att de ätit ordentligt och även fått mellanmål? Måste de ha något i händerna precis hela tiden? Jag känner inte alls igen mina egna avkommor i honom och känner mej därför lite ”lost”. Men jag har inte haft några sk dagisbarn, kanske är det skillnad?

Det skulle iaf vara intressant att höra hur era 6-åringar fungerar. Kan de sitta still längre stunder? Kan de sysselsätta sej själva? Måste de pilla på saker hela tiden? Är de alltid hungriga? Retas de konstant med era husdjur? Berätta gärna hur din 6-åring fungerar  🙂

Missa inte att tävla om en signerad bok till din lilla älskling  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *