Efter att ha klappat orm hemma hos yngste sonen och kört hundra varv med bilbanan körde vi hem Minior vid 17-tiden igår. Han har verkligen varit en riktig liten hjälte hela helgen och det var en ganska trött kille vi lämnade ifrån oss. Han höll på att somna i bilen flera gånger  🙂

Tänk ändå, han är bara 6 år och har inte varit ledsen en enda gång. Man är ju inte så stor när man är 6 år och han förstår säkert inte riktigt varför han ska vara hos oss. Att bara kastas in i en helt ny och främmande familj är ju skrämmande för vem som helst även om mamma och pappa förklarat varför. Å ändå har han smält in bra hos oss utan några som helst problem, ganska märkligt  men skönt förstås.

ALLT har varit nytt för honom. Vi, rummet han ska sova i, att vi åker bil istället för buss och tunnelbana, maten, hunden, rutinerna… precis allt! Att bara vara 6 år och anpassa sej till allt detta som han har gjort är en bragd. Han är en riktig liten hjälte som tagit plats i vårt hem och våra hjärtan och nu är det lite tomt här hemma…

Spåren av honom finns överallt; tandborsten i muggen, leksaken på badkarskanten, boken i sängen… Om tre veckor är han här igen, då tar vi emot en sockerspeedad kille som varit på sitt första skoldisco. Sen är det pepparkaksbak och julpyssel inplanerat den helgen.

Jag är tacksam över att det funkat så bra och är väldigt imponerad av Minior. Jag tror att det var en nöjd kille som kom hem till sina föräldrar, det lät iaf så. Att bli kontaktfamilj är det bästa och mest värdefulla jag gjort, förutom mina egna barn förstås. Att få förmånen att finnas till för en liten människa som behöver det och att vi fick den finaste lilla människan av dem alla gör att min tacksamhet svämmar över. Tack Miniors föräldrar för att vi får ha förtroendet att ta hand om er fina lilla kille. 

Nu ser vi fram emot nästa gång!