Under veckan har jag suttit som nämndeman i en rättegång som handlat om ”Försök till mord”. Jag har suttit på såna mål förut och funderar alltid i samma banor… hur kan man döda en annan människa? Hur kan man, rent känslomässigt alltså, ta en kniv och sticka in den i en annan människas kropp? Eller ta sina händer, lägga dem kring halsen på någon, trycka till och se hur personen dör av ens grepp? Hur är man som person när man kan utföra en sån handling?

Jag ser ju dessutom alltid förövaren, han (jo, det är oftast män) sitter i salen och och berättar om händelsen. Oftast ”minns” de inte vad som hänt… Jag ser dem ofta under en hel eller flera dagar, under veckan satt jag bara någon meter ifrån honom. Under ett tillfälle stod han brevid både mej och mordvapnet, det kändes väl inte toppen direkt. Men vi har ju vakter i lokalen, så jag kände mej aldrig hotad. Jag är aldrig rädd varken under eller efter rättegångarna, men jag får väldigt mycket tankar som ofta blir ett blogginlägg.

Vad rör sej i huvudet på dem? Ofta har de varit påverkade av antingen narkotika eller alkohol, så minnet borde ju inte vara med till 100%. Ibland berättar de detaljerat, medan de andra gånger inte säger ett skvatt. Hur hamnade de i skiten? Hur mår deras anhöriga? Har de barn? Många äldre män som åkt in och ut på anstalt under hela sitt liv säger ofta att de vill lägga av med buset för mammas skull. De har en äldre mamma och vill att hon ska få uppleva att de bättrat sej innan hon eller de själva dör. Andra är helt nollställda.

Att se in i ”döda” ögon är en hemsk upplevelse första gången. Att se den tilltalade komma in i rättssalen och inte ens reagera vid tilltal är svårt att vänja sej vid. Ibland vill man bara gå fram till dem och be dem säga vad de behöver för hjälp för att komma ur skiten så man kan hjälpa dem till ett bättre liv. Ibland ser man att det inte spelar någon roll var som händer, för de har inget liv. Å har man själv inget liv kanske det inte är så svårt att ta någon annans? Man kanske ger igen för allt som man själv blivit utsatt för och tänker förstås inte på den andre personens familj eller liv.

Som ni ser så tar jag verkligen inte lätt på mitt uppdrag i tingsrätten. Alla fall berör mej på ett eller annat sätt. Mest av allt vill jag bara ta alla bovar i famnen och säga att det ordnar sej, men det kan man ju inte. Men tänk om man kunde! Tänk om man bara kunde hjälpa en enda till ett bra liv med bostad, jobb och ett lagligt liv. Antingen är jag fel person på stolen eller också är jag helt rätt eftersom hjärtat alltid finns med. Jag tycker inte synd om bovarna, de vet vad de har gjort – men jag skulle önska att man kunde leda dem på en bättre väg efter rättegången.

Å det är en av anledningarna till att jag vill ta hand om trasiga barn och ungdomar. I bästa fall har vår familj förmågan att ta hand om och älska en ung människa så pass mycket att de får tillbaka sin självkänsla och kan ta tag i sitt liv igen. Hjälpa dem till en ljusare framtid så att de slipper se insidan av fängelsemuren. Jag har gått åtta år i samma klass som en mördare (Stureplansmorden), jag önskar jag kunde gjort mer redan då… men han lärde mej mycket som jag har med mej idag.