Jag avskyr rehabilitering, läkning och stillasittande. Inte för att jag är världens mest aktiva människa i vanliga fall, men när man inte får göra något så vill man helt plötsligt göra väldigt mycket. Konstigt det där…

Jag väger mej och ser hur vikten går uppåt, inte så fort – men åt fel håll. Jag ser mej i spegeln och vill gärna fortsätta jobba på den kropp jag tänkte ha till sommaren. Jag studerar mej ingående och kritiskt och ser massor med fel som jag vill fixa. Jag vet ju att förändring tar tid och att jag inte har så många månader på mej nu. Jag vill – läkaren säger nej. Jag måste läka! Och det vet jag ju!

Efter bröstförminskningen hade jag inte ont en sekund. Den här gången bränner och svider det rejält i såren. Jag har rejäla blåmärken, men är inte öm. Sömnen har varit katastrof fram till igår, men nu kan jag iaf ligga hyfsat på sidan och då funkar sömnen bättre. Problemet är att jag inte får mer ont vid ansträngning, utan lite mer hipp som happ. Då känns det som att det skulle vara helt ok att åka och dra av ett pass på gymmet. Jag kan ju bära, gå och göra det mesta som vanligt och förmodligen de flesta maskiner på gymmet också. Skulle kunna, men förståndet säger nej.

Idag var jag iaf ute med Baileys en kortis. Han är väl inte Sveriges lydigaste hund kanske, men det var inte att han skulle dra i kopplet som oroade mej, utan att jag skulle halka. Då flyger ju armarna automatiskt ut för att ta emot kroppen och det skulle ju kunna sluta lite hur som helst. Förra gången skulle jag bara ställa tillbaka en grej på en hylla och sträckte mej så långt att jag kände hur stygnen sprack. Hade tänkt vara smartare den här gången. Å promenaden gick bra, inget hände. Vi fick en riktigt skön stund i solen faktiskt.

En annan grej jag skulle vilja göra är att ta ett bad. Jösses så skönt det skulle vara! Varmt och massor med bubblor. Efteråt skulle det vara härligt att smörja in sej med en härlig lotion och sen krypa in i onepiecen. Det kan jag glömma! En dusch är ok, men det är för mycket plåster och förband i vägen för att jag ska smörja in hela kroppen. Jag vill bara riva av alla förband för att se resultatet. Blev det så bra som det ser ut med plåster på?

Som ni vet så är inte tålamod min starka sida. Jag kan knappt stava till ordet ens… tio dagar med förband, sen får jag byta tejp och samtidigt se lite av resultatet. Två veckor helt stilla, minst tre veckor innan jag får gymma igen. Inga stora rörelser med armarna på ca fyra veckor… Antar att när jag kan tvätta håret och hänga tvätt obehindrat igen får vara avgörande. Det kan jag inte än…

Hur som helst så går det framåt. De bränner inte hela tiden och svider bara då och då. Jag kan ligga på sidan och sova och sover faktiskt hyfsat igen. Det går bättre och bättre att tvätta håret och jag kan köra bil obehindrat. Jag tar inga värktabletter längre, känns onödigt när jag inte har någon värk. Jag lydde läkaren och tog iaf första dagarna efter hennes rekommendation. Det har inte gått ens en vecka, jag får väl stå ut iaf ett par till. Det är svårt att vara stilla när man känner att man klarar mer. Men men, benen får jobba så länge. Så tar vi tag i resten av kroppen sen, 5 månader kvar…