Jag älskar att resa och har rest mycket. De flesta resorna har förstås gjorts med min familj som under åren ändrat utseende… de senaste 25 åren har barnen varit med och de senaste 10 har även Martin varit med. Men jag har även rest på egen hand, den första egna resan gjorde jag när jag var 12 år.

Många tyckte nog att mina föräldrar var helt galna när de skickade iväg mej på Språkresa till England när jag bara var 12 år gammal. Under tre veckor skulle jag bo i en främmande familj för att lära mej språket ordentligt. Det bodde en annan svensk tjej i familjen också, tyvärr kunde vi konstatera i efterhand.

EF hade sk juniorresor för ungar mellan 11-14 år, det tror jag att de har fortfarande. Och min föräldrar tyckte att ju yngre jag var desto mer bus kunde jag hitta på. Vi var på nån slags välkomstträff någon månad innan avresa och jag fick då träffa den som skulle bo i samma familj som jag, hon verkade helt ok. Då. Hon skulle visa en annan sida efter ett par dagar på plats.

Dagen för avresa kom och jag var inte alls nervös, jag såg bara fram emot att få komma iväg. Vi samlades på Arlanda. Några var väldigt nervösa, andra försökte spela lite coola – så som det är i ett blandat gäng där bara några få känner varandra. Ledarna som åkte med från Stockholm var bara några år äldre än oss själva, äldre fanns på plats i Bognor Regis dit vi skulle. Ditresan gick bra och familjen välkomnade oss med öppna armar. Familjen jag skulle bo i hade två mindre barn, en musikgalen pappa och en otroligt vänlig mamma. Jag kom väl överens med allihopa och trivdes otroligt bra i familjen.

Bognor är en liten ort en bit från Brighton. Då bestod orten av typ två busshållplatser, ett stort fält och en gata – det var allt. Vi bodde mellan de där busshållplatserna, mittemot fältet parallellt med gatan. Det tog kanske tio minuter att gå till skolan där vi skulle vara på dagarna. Min rumskompis ändrade attityd efter bara några dagar och började vända sej emot mej. Jag skrev dagbok och den läste hon och berättade för andra vad som stod där. En av anledningarna till att jag slutade skriva senare. Hon började umgås med de tuffa tjejerna medan jag mest umgicks med några av killarna och familjen jag bodde i. Tre veckor med henne var tufft, men det var bara att stå ut.

Jag älskade min tid i England! Jag lärde mej språket och mycket om mej själv. Jag fick hänga med familjen på en massa grejer, vilket min rumskompis inte fick eftersom hon aldrig var intresserad. Jag satt ofta med familjen och lyssnade på musik. Pappan i familjen fullkomligt älskade Mike Oldfield och snart gjorde jag det också. Det jag däremot inte tyckte särskilt mycket om var våra lunchlådor med trekantsmacka och vinägerchips. Jag avskyr vinägerchips! Å Scottish Eggs, sååå äckligt!

När mina söner var tillräckligt gamla för att börja fundera på språkresa, var det bara den yngste som nappade på idén. Jag tänkte likadant som mina föräldrar och skickade iväg honom till Spanien när han var 14 år. På grund av mina egna erfarenheter med dåliga rumskamrater var jag väldigt bestämd med att han skulle bo ensam i sin värdfamilj. Han var helt ok med det. Efter ett par veckor åkte vi och hälsade på honom, då fick han guida oss runt och sköta allt snack vilket han fixade utan problem alls. Tänk att det gått 9 år sedan dess!

Man är inte så stor när man är 12-14 år, men tillräckligt gammal för att åka iväg på Språkresa för att faktiskt lära sej något. Vid den åldern är man kanske inte lika intresserad av att busa runt och hitta på skit som man är några år senare. Det är ett spännande äventyr och får man bara rätt familj så blir det en upplevelse för livet. Så blev det för både mej och sonen. Hans familj var helt suverän och bjöd in oss med öppna armar.

Jag är väldigt glad att mina föräldrar släppte iväg mej och stolt över mej själv som vågade släppa iväg min egen grabb. Ibland måste man lixom bara våga, då har man allt att vinna  🙂

Vilken var din första resa på egen hand? Berätta!