England -

Matsedel v 14 – jorden runt!

april 4, 2021 Marlene Kommentarer 15 kommentarer

Kan man inte ta sej ut i världen, så får världen ta sej till oss. Vad sägs om en vecka med mat från jordens alla hörn? Idén fick jag i en facebook-grupp, där en av medlemmarna efterlyste recept från hela världen. Jag började kolla igenom vår receptbank och såg att vi ju faktiskt har en hel del.

Jag älskar det afrikanska köket, där smakerna är rika men inte starka. En del av den Indiska maten gillar jag också, men då ska det vara den utan hetta. Tyvärr går det mesta i Thailand bort av just den anledningen, men en Pad Thai äter jag gärna. Sen har vi den Italienska maten, den tycker väl de flesta ok – eller?

Faktum är att det finns en massa gott på Du i Fokus, som inte får plats just den här veckan. Så jag kanske återkommer med en ny resa runt världen. Vad säger ni om det? Några särskilda länder och rätter som ni tycker att vi ska ha med?

Här är iaf vår matvecka, med smaker från hela världen. Hoppas ni vågar testa något 🙂

Måndag: Shakshuka från Palestina Grön 14, Blå 6, Lila 6 för hela

Tisdag: Fransk Fiskgratäng (Grön 32, Blå 29, Lila 29 för hela plus potatis)

Onsdag: Kinagryta med bambuskott (Grön 10, Blå 5, Lila 5 för hela plus ris)

Torsdag: Cannelloni från Italien (Grön 7, Blå 7, Lila 7 för 4 st)

Fredag: Vietnamesiska vårrullar (Grön 6, Blå 5, Lila 5 för två rullar)

Lördag: Domoda – jordnötsgryta från Gambia (Grön 8, Blå 8, Lila 8 plus ris)

Söndag: Shepherds Pie från Storbritannien (Grön 11, Blå 11, Lila 5)

Aprilbonus: Spongada Grön 118, Blå 112, Lila 112 för hela satsen

Så himla roligt det var att planera den här veckomenyn! Några av rätterna äter vi hyfsat ofta, bla Shakshuka, Cannelloni och Domoda som finns med lite då och då i menyerna. De andra har jag glömt bort lite grann, men alla är väldigt goda och ska bli roliga att testa igen.

Å har ni tid över och lust att baka, så måste jag verkligen rekommendera Aprilbonusen; Spongada. Det är ett traditionellt bakverk från norra Italien, som jag fick vara med och baka när jag besökta Brescia för ett par år sedan. Det är som en blandning av semmelbulle och saffransbröd… typ… En himla kul grej som ni definitivt blir ensamma om att bjuda på 🙂

Om ni lagar något så får ni hemskt gärna lägga upp en bild i sociala medier och tagga mej @marlenerinda – det är så himla roligt att se vad ni lagar och vad ni tycker.

Ha en fin vecka, nu ska det väl ändå blir vår på riktigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Stratford upon Avon – en favorit!

mars 25, 2020 Marlene Kommentarer 2 kommentarer

Idag skulle jag åkt till Lancashire i England, av förklarliga skäl blir det inte så. Det kanske blir en annan gång, jag åker ju lite då och då. Jag kan alltså inte berätta om just det, däremot kan jag berätta om Stratford upon Avon som är en av mina stora favoriter i England.

Stratford upon Avon ligger ca 2 timmar nordväst om London. Man tar sej enkelt dit med tåg från både London eller tex Birmingham. Själva staden är pytteliten, med typ två huvudvägar som går igenom den pittoreska lilla staden. Kanalen rinner genom den lummiga, otroligt vackra och lite småsömniga ”byhålan”, som jag föll pladask för när jag var där i mars 2017.

Stratford upon Avon är nog mest känt för att det var där som William Shakespeare föddes och även ligger begravd. Man kan faktiskt lätt följa i hans fotspår från vagga till grav på bara en dag. Smartast är att köpa en biljett som täcker entrén för alla platserna.

Shakespeares föddes 1564 i ett litet korsvirkeshus som fortfarande finns kvar och går att besöka. Det är inrett i 1500-talsstil och kastar in besökaren i den tiden då Shakespeare levde. Jag var vid det tillfället inte ett dugg intresserad av Shakespeare, men blev mer än fascinerad över huset, utställningen och den vackra trädgården. Såklart ville jag veta och se mer!

En liten bit från ”Birth House” ligger skolan Shakespeare Schoolroom & Guildhall. Här gick lille William i skolan som även fungerade som tingsrätt, där hans pappa tjänstgjorde som domare. Det är med lite ”Harry-Potter-Feeling” man går upp för trapporna till skolsalarna. Rektorer sedan många generationer tillbaka sitter på väggarna och tittar ner på en. De gamla bänkarna står kvar och delar av skolan används än idag, men de gamla skolsalarna används mest för att visas upp. Här kan man se ett par olika korta filmer och få information av lärare (skådespelare) i tidsenliga kläder.

Shakespeare blev förälskad i Anne som bodde en liten bit bort. Huset där hon bodde i finns kvar än idag, och kallas just Anne Hathaway Cottage. Det är lite större än huset som Shakespeare föddes i och har en alldeles fantastisk trädgård med en vacker äppellund. Det var hit den förälskade poeten gick för att fria till Anne, som blev hans hustru 1582.

Shakespeare bodde och arbetade i London under en tid, men återvände till Stratford och flyttade då in i New Place. Huset finns inte kvar, då ägaren efter Shakespeare tröttnade på folk som ville titta på huset och inkräktade för mycket – så han rev det! Men man har markerat var huset stod och var de olika delarna av huset låg, i den trädgård som finns kvar, och i grannhuset har man en liten utställning om huset. Trädgården är däremot kvar, otroligt fin och med flera häftiga statyer från hans olika pjäser.

Paret fick tre barn. Den äldsta, Susanna, gifte sej med en läkare och flyttade in i Hall´s Croft. Ett hus i ungefär samma stil som de andra, men lite finare och lite större – de var lite rikare och hade det ganska bra. Idag finns här en liten utställning på övervåningen, med historia och arbetsverktyg som läkare använde i början av 1600-talet.

Går man till fots från Hall´s Croft tillbaka till Stratford passerar man kyrkan där nästan hela familjen ligger begravd. Inne i kyrkan alltså, inte på kyrkogården. Shakespeare köpte plats inne i kyrkan, för så gjorde de fina familjerna minsann. Kyrkan är ganska liten men väldigt fin! Det kostar 3 Pund att se graven.

Har man sett så här mycket och lärt sej allt om Shakespeares liv så måste man förstås besöka hans teater och se något av alla hans verk. Vi hade lyckan att se Julius Caesar på Shakespeare Theater som ligger vackert vid kanalen. Vi åt även middag i restaurangen inne på teatern före föreställningen och såg även där en utställning med scenkläder från olika föreställningar. Vilken upplevelse och vilken häftig teater! Här behöver man inte bekymra sej för dåliga platser, man ser bra överallt.

Nu kan det ju verka som att Stratford Upon Avon bara handlar om Shakespeare, men där finns annat att se och göra också. Att bara promenera längst kanalen är fantastiskt, för att inte tala om att ta en kanalbåt och långsamt flyta fram på vattnet. Här finns förstås även en mängd små mysiga pubar, vi är ju trots allt i England. Men visst, Shakespeare har en stor del i staden och det är inte alls något som stör, tvärtom!

Detta är en av de mysigaste små städer som finns på en engelska landsbygden, tycker jag och många med mej. Har ni varit där? Har ni kanske någon annan favoritstad i England? Berätta!

Något av det roligaste jag gjort!

juli 5, 2019 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Ni som hängde med på instagram när jag var på Irland, såg att det var en väldigt aktiv resa där mycket roligt hände. Vi red, åkte blocart, flög helikopter och körde hovercraft. Det var något av det roligaste jag gjort!

En hovercraft är en liten svävare. Det normala är en svävare för kanske 5-6 personer,som enkelt tar sej fram överallt, genom att sväva på luftkuddar någon decimeter över marken. Det vi fick prova funkar precis likadant men är för bara en person. Det är helt ofarligt även om den går riktigt snabbt. Men inget kan lixom hända eftersom den stannar om man kör utanför banan, då luften blir ojämn under ”kjolen”.

Vi kom till Foylehov activity center på Nordirland och fick först och främst sätta på oss skyddande overaller och hjälm. Man kan bli lite smutsig och blöt, men det är ungefär det värsta som kan hända. Sen visade en instruktör tekniken på ett öppet fält, typ övningskörning. Man startar en hovercraft med ett vred, men den kommer ingenstans av sej själv. Man får lixom vicka från sida till sida eller lite framåt och bakåt för att den ska röra sej. Det finns som ett cykelstyre, men för att den ska svänga ordentligt måste man luta sej och lägga tyngden med hela kroppen åt det håll man ska köra. Man sitter lite på knä, men lutar sej åt alla håll. Och det finns ingen broms.

När vi provkört lite gick vi över till den riktiga banan där vi skulle köra två ”tävlingsvarv”. Tänk er en äng med en meter högt gräs som man klippt en bana i, där fanns även två vattenhål som man skulle passera. Som sagt, inget kan hända – det är inte farligt. Kommer man utanför banan och hamnar i det höga gräset så tar det stopp och man får vicka sej ut eller helt enkelt kliva ur och putta ut sej på banan igen. Jag hamnade i gräset två gånger, men inte värre än att jag kunde vicka mej ur det.

Det här var verkligen min grej, jag fattade tekniken direkt. Det är en klar fördel att vara kort, men inte riktigt så kort som jag kanske. Jag nådde nämligen inte hela styret när jag lutade mej utan fick hålla med bara ena handen i svängarna. Men fort gick det och kul var det! Jag trodde jag skulle bli dyngblöt vid vattnet, men man bara flög över. Skitkul!

Jag skrattade med precis hela kroppen när jag var färdig, älskade det! Nu ska jag bara hitta något liknande här i Sverige, men det är tydligen inte så lätt… Jag hoppas att det finns så jag kan köra iväg med Martin och killarna och testa. Åsså vill jag ju köra själv förstås, det var så kul!

Om ni får chansen så måste ni testa!

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

En ridande Lady från Sverige…

juni 18, 2019 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Jag är alltså på Nordirland och hade förberett mej på en helt galen resan, men detta överträffar allt. Å då menar jag på ett positivt sätt. Jag vet knappt vart jag ska börja att berätta, så jag tar en sak i taget 🙂

Jag kom alltså hit i lördags, då gick eftermiddagen mest ut på att se Belfast och lära känna de andra som ingår i gruppen. Medföljande är 2 killar från Dubai som har en tv-show, 2 män från New York som också har en tv-show, en kvinna från Tyskland och en från Kanada, bägge frilans, samt en kille från Tyskland som driver ett månadsmagasin och vår danske vän Peter som försöker hålla lite ordning på oss tillsammans med vår guide. En härlig grupp människor, utan en massa prestige – som gärna hjälper varandra med vinklar och bilder. Här slängs mobiler och kameror mellan oss frikostigt.

Lördagen var alltså ganska lugn, vi besökte utställningen med Game of Thrones som jag redan har skrivit lite om och även Titanic-museet. Söndagen däremot… då började det hända grejer. Då fattade vi grejen med Nordirland! Vi skulle nämligen rida, på hästar – riktiga alltså… detta visste jag ju efter att ha läst programmet – däremot var jag inte helt säker på att jag skulle fixa det. Jag har nämligen varit ordentligt allergisk förr. Men det gick! Jag tog en massa allergimediciner innan, så det enda som kändes var lite kli i halsen, lindrig hosta och rinnande ögon. Det kan man ta för en sån fantastisk upplevelse!

Vi kom till Sheans Horsefarm, fick hjälm och skor och tilldelades varsin häst. Jag bad om den minsta och lataste och det fick jag, Fudge gjorde inte särskilt mycket i onödan. I en lång rad tog vi oss upp mot toppen, det tog ungefär 1 timme. På vägen berättade ägaren som hästarna, området och lite annat smått och gott. Hästarna lunkade på i lagom takt och stannade för att ta en tugga gräs då och då. Har man nybörjare på ryggen så passar man ju på 🙂

Väl framme fanns en liten stuga med utsikt över halva ön, helt fantastiskt. Där inne hade man dukat upp lunch med tillhörande bubbel och godsaker. Hästarna strövade fritt utanför medan vi åt, vaktade av en valp på 7 månader som gav dem ett och annat tjuvnyp när han trodde att ingen såg.

Efter lunchen fick vi byta om till kläder från Game of Thrones och ta bilder med hästarna och den fantastiska utsikten. Det fanns ingen tvekan hos någon, inte ens de icke-frälsta. Jag menar alltså de som inte är några fan av GOT och knappt sett en kvart ens, ALLA drog på sej klänningar och rustningar. De två tv-programledarna var förstås tvungna att ta en match om vem som var bäst. Ingen vann.

När bilderna var tagna var vår buss på plats och vi fortsatte mot nya äventyr. Hela den här resan är ett enda stor äventyr, så det finns mycket kvar att berätta. Men om ni gillar hästar och rider, så ska ni verkligen åka hit. Asså – vilken natur och vilken härlig utsikt. Det är lika fint vart man än kommer. Jag förstår den som drömmer om att komma hit och ta några dagar på hästryggen. Själv så kommer jag nog inte upp på en just nu, det bidde lite träningsvärk 🙂

Fler bilder finns på instagram @marlenerinda och på min fb-sida som ni hittar HÄR.

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Här handlar allt om Game of Thrones!

juni 16, 2019 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är i Belfast på Nordirland just nu och har fullt program, en hel del handlar om Game of Thrones eftersom mycket filmades här.

Jag är inget superfan, men gillar serien. Särskilt gillar jag kostymerna och dem fick jag verkligen frossa i igår. Game of Thrones Exhibition är

en utställning som ska gå på turné, så den borde komma till Sverige också så småningom. Se den! Här finns mängder med kostymer från serien, vapen, drakäggen samt drakarna. Det var riktigt häftigt att kunna se detaljer och dessutom veta att det är en svenska som gjort flera av dem.

Utställningshallen ligger brevid en gigantisk hangar där en del scener spelas in och på andra sidan står flera av kulisserna. Tillsammans med ett gäng byggkranar, kulisserna är nämligen också gigantiska.

Just här i Belfast där jag varit senaste dygnet står även stora mosaikskulpturer runt hamnen med de olika klanernas flaggor. Här finns även en av tronen, som förstås finns på plats inne på utställningen också.

Mycket handlar om GOT här och drar förstås en hel del turister. I eftermiddag är det meningen att vi ska åka helikopter över några av inspelningsplatserna, som jag förstått det så finns det 26 stycken sammanlagt. Det ska bli skitkul! Vi ska även promenera i en skog som hör till serien på något sätt. Häng med på instagram @marlenerinda om ni är intresserad.

Den som gillar serien borde verkligen åka hit, det går direktflyg från Stockholm och kostar ett par tusen. Hotell finns det gott om i olika prisklasser, själv bor jag på ett superfint som heter Grand Central Hotel Belfast, på 17:e våningen med utsikt över hela stan!

Vi är tio väldigt olika personer som är med på resan, en del ska filma för tv-shower eller program, andra skriver eller fotar. Ett himla kul gäng från olika delar av världen. Jag har mest umgåtts med Dave från New York och Melissa från Kanada.

Nu ska jag ta en dusch och äta frukost. Hotellfrukost!!! Så gott. Och ta en sista titt på utsikten från mitt fantastiska rum, vid 10 drar vi vidare. Har ingen superkoll på var… det visar sej 🙂

Eddie Izzard – Wunderbar(t)

april 7, 2019 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Känner ni till Eddie Izzard? Jag hade en vag aning om vem han var för flera år sedan, och fick veta mer när jag träffade Martin. Han är nämligen ett ganska stort fan, så när jag fick veta att Izzard skulle komma till Sverige fixade jag förstås biljetter. Han var rätt nöjd med sin julklapp som utnyttjades igår.

Eddie Izzard är född i Jemen och uppväxt på olika platser i England. 1985 kom han ut som transvestit och uppträder alltid i sin karaktäristiska outfit med rött läppstift, målade naglar, kjol/klänning och skyhöga klackar. Det gjorde han även igår. Izzard är ateist och driver mycket med alla religioner, han är påläst och gör det på ett högst vetenskapligt sätt. Izzard är påläst om väldigt mycket och är nog väldigt intelligent, någon har sagt att han är världens bästa lärare och kan lära ut i stort sätt vad som helst. Han gör det nämligen på ett sätt som får alla att lyssna.

I showen Wunderbar tar han upp allt som händer från The Big Bang till i torsdags. Det handlar Brexit och Donald Trumps ”Let’s make America hate again” och Kenny… alla som hört Izzard vet vem Kenny är. På mindre än två timmar tar han oss igenom hela evolutionen, med ljudeffekter och allt. Det är rappt, intelligent och sjukt roligt! Vet ni föresten att korstecknet kom till när man viftade bort flugor 🙂

Jag gillar det, men blir mest nyfiken på mannen bakom läppstiftet och klackarna. Vem är han EGENTLIGEN? Att han är passionerade med ett väldigt stort hjärtat är tydligt när han berättar om de 27 maratonloppen som vart och ett representerade Mandelas år i fångenskap och genomfördes för att hedra densamme. Att han dessutom sprang 43 maraton på 50 dagar för att smala ihop pengar till välgörenhet säger väl ett och annat om honom, mer än att han är lite galen.

Ändå vill jag vet hur han tänker, vad som format honom, vad han kallas av sina nära, hur han mår – bara en sån sak! Precis alla de saker som jag kommer att fråga mina blivande intervjuoffer… japp, jag ska börja med personintervjuer igen! Det var typ 15 år sen sist… Karl Dyall är först ut, honom träffar jag på tisdag. Intervjun kommer i Du i Fokus inom kort, bidra gärna med frågor och förslag på andra du vill veta mer om.

Eddie Izzard är en intressant person, som under våren och sommaren ska turnera i USA och sedan ställa upp i parlamentsvalet i England. Han kan nog ställa saker och ting både på huvudet och sin spets… det blir intressant!

Coolaste hotellet jag bott på!

mars 20, 2019 Marlene Kommentarer 2 kommentarer

Jag älskar den engelska landsbygden och för ganska precis ett år sedan var jag till den lilla byn Warehorn strax söder om London. Där bodde jag på The Woolpack Inn, det coolaste hotellet jag någonsin sett!

The Woolpack Inn är ett litet hotell med bara 5 rum, alla i helt olika stil. Den pittoreska lilla byn Warehorne ligger ca 7 mil söder om Gatwick och man kan enkelt ta sej dit med tåg. Då kliver man av vid Hamstreet Station, så tar man en taxi 8-10 minuter till hotellet. Man kan även be hotellet ordna skjuts samtidigt som man bokar, så hämtar de när man kommer. Det finns även gratis parkering, så man kan komma med egen bil också.

Rummen är väldigt speciella och en upplevelse att bo i. Tre av dem är stora och rymliga, alla med badkar mitt i rummet och med öppen spis. Ett av dem hade jag, fyllt med lamm och utsikt över kyrkan och kyrkogården. Två av dem ligger uppe under taket, som små annex och har självklart badkar på rummet de med. I det murrigare rummet bor även spöket Frederick som rummet är döpt efter. Det får man förstås tro på om man vill… men det spökade när vi var där 🙂

Hotellet är en gammal pub som i princip hade förfallit när John Rogers köpte den 2014. John är arkitekt och hade redan ett hotell som han renoverat och nu ville han skapa en liten kedja där gästerna kunde åka mellan hotellen och den pub som han också köpt upp. Gästerna får på så sätt ett helhetskoncept med både boende och mat och kan cykla, gå eller åka kanot mellan ställena.

På undervåningen är det restaurang där man äter frukosten och på kvällarna middagen, på kvällarna är restaurangen så gott som fullsatt. Detta är ett omtyckt tillhåll för lokalbefolkningen och stämningen blir genuint brittisk. Menyn ändras varje dag, beroende på utbudet av råvaror, och handskrivs direkt på väggen inne i restaurangen.

Detta är hotellet för den som vill ha det där lilla extra. Rummen är en dröm och faktiskt lite galna också, riktigt svåra att beskriva om man ska vara helt ärlig. Man kan leta detaljer i inredningen i det oändliga och hela tiden hitta något nytt. Och man kan bada mitt på golvet medan en härlig brasa sprakar i den öppna spisen.

The Woolpack Inn är ett måste att besöka om man ändå är i krokarna, men det är faktiskt värt en omväg också. Det är ett av de absolut häftigaste och mest pittoreska hotellen som finns just nu. Jag kommer absolut att åka dit igen – Martin måste ju få uppleva det!

Kommer du ihåg din första utlandsresa på egen hand?

augusti 12, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag älskar att resa och har rest mycket. De flesta resorna har förstås gjorts med min familj som under åren ändrat utseende… de senaste 25 åren har barnen varit med och de senaste 10 har även Martin varit med. Men jag har även rest på egen hand, den första egna resan gjorde jag när jag var 12 år.

Många tyckte nog att mina föräldrar var helt galna när de skickade iväg mej på Språkresa till England när jag bara var 12 år gammal. Under tre veckor skulle jag bo i en främmande familj för att lära mej språket ordentligt. Det bodde en annan svensk tjej i familjen också, tyvärr kunde vi konstatera i efterhand.

EF hade sk juniorresor för ungar mellan 11-14 år, det tror jag att de har fortfarande. Och min föräldrar tyckte att ju yngre jag var desto mer bus kunde jag hitta på. Vi var på nån slags välkomstträff någon månad innan avresa och jag fick då träffa den som skulle bo i samma familj som jag, hon verkade helt ok. Då. Hon skulle visa en annan sida efter ett par dagar på plats.

Dagen för avresa kom och jag var inte alls nervös, jag såg bara fram emot att få komma iväg. Vi samlades på Arlanda. Några var väldigt nervösa, andra försökte spela lite coola – så som det är i ett blandat gäng där bara några få känner varandra. Ledarna som åkte med från Stockholm var bara några år äldre än oss själva, äldre fanns på plats i Bognor Regis dit vi skulle. Ditresan gick bra och familjen välkomnade oss med öppna armar. Familjen jag skulle bo i hade två mindre barn, en musikgalen pappa och en otroligt vänlig mamma. Jag kom väl överens med allihopa och trivdes otroligt bra i familjen.

Bognor är en liten ort en bit från Brighton. Då bestod orten av typ två busshållplatser, ett stort fält och en gata – det var allt. Vi bodde mellan de där busshållplatserna, mittemot fältet parallellt med gatan. Det tog kanske tio minuter att gå till skolan där vi skulle vara på dagarna. Min rumskompis ändrade attityd efter bara några dagar och började vända sej emot mej. Jag skrev dagbok och den läste hon och berättade för andra vad som stod där. En av anledningarna till att jag slutade skriva senare. Hon började umgås med de tuffa tjejerna medan jag mest umgicks med några av killarna och familjen jag bodde i. Tre veckor med henne var tufft, men det var bara att stå ut.

Jag älskade min tid i England! Jag lärde mej språket och mycket om mej själv. Jag fick hänga med familjen på en massa grejer, vilket min rumskompis inte fick eftersom hon aldrig var intresserad. Jag satt ofta med familjen och lyssnade på musik. Pappan i familjen fullkomligt älskade Mike Oldfield och snart gjorde jag det också. Det jag däremot inte tyckte särskilt mycket om var våra lunchlådor med trekantsmacka och vinägerchips. Jag avskyr vinägerchips! Å Scottish Eggs, sååå äckligt!

När mina söner var tillräckligt gamla för att börja fundera på språkresa, var det bara den yngste som nappade på idén. Jag tänkte likadant som mina föräldrar och skickade iväg honom till Spanien när han var 14 år. På grund av mina egna erfarenheter med dåliga rumskamrater var jag väldigt bestämd med att han skulle bo ensam i sin värdfamilj. Han var helt ok med det. Efter ett par veckor åkte vi och hälsade på honom, då fick han guida oss runt och sköta allt snack vilket han fixade utan problem alls. Tänk att det gått 9 år sedan dess!

Man är inte så stor när man är 12-14 år, men tillräckligt gammal för att åka iväg på Språkresa för att faktiskt lära sej något. Vid den åldern är man kanske inte lika intresserad av att busa runt och hitta på skit som man är några år senare. Det är ett spännande äventyr och får man bara rätt familj så blir det en upplevelse för livet. Så blev det för både mej och sonen. Hans familj var helt suverän och bjöd in oss med öppna armar.

Jag är väldigt glad att mina föräldrar släppte iväg mej och stolt över mej själv som vågade släppa iväg min egen grabb. Ibland måste man lixom bara våga, då har man allt att vinna 🙂

Vilken var din första resa på egen hand? Berätta!

Engelska landsbygden är helt fantastisk!

mars 24, 2018 Marlene Kommentarer 6 kommentarer

Efter två helt magiska resor på den engelska landsbygden måste jag säga att jag blir mer och mer förtjust. Jag har precis som alla andra sett tv-serier som tex Downton Abbey och lockats av maffiga slott och läckra miljöer. Nu när jag sett en del av detta är jag totalt frälst!

Förra året var jag i Stratford Upon Avon där Shakespeare föddes och dog. En helt fantastisk liten stad, med betoning på liten. Typ två gator men massor att se! Något av det sötaste jag sett när det gäller städer i världen. Åk dit!

Den här gången var det Kent och Sussex som stod på tur och då särskilt städerna runt Hastings som skulle upptäckas. Efter fyra fullspäckade dagar känns det som jag har sett precis vartenda gathörn, men det har jag ju förstås inte. Men vi har sett väldigt mycket!

Måndagen började i Tunbridge Wells och besök på Penshurst Place som jag redan har berättat om. Ett gammalt och välbevarat slott från Henry VIII´s tid. Väl värt ett besök för den som är intresserad av slott och historia. Tror det är helt magisk under våren och sommaren när allt i parken blommar. Efter lunch och en promenad genom Tunbridge Wells checkade vi in på jättefina The Spa Hotel som hade en litet spa och mysiga utrymmen där man kunde sitta och koppla av. Vi hade dock inte så mycket tid till något av det.

På tisdagen tog vi tåget till Rye där Jane mötte upp oss. Jane skulle vi sedan träffa en stund varje dag, hon kan allt om regionen. Rye är en liten stad med mängder av gamla historier, tydligen en av Englands bäst bevarade medeltidsbyar. Vi fick se en film om staden på det lilla museet, där man även hade en samling av såna där gamla maskiner som visar små scener när man stoppar i en peng. Vi besökte en keramikverkstad och gick sedan uppför Mermaid Street ända upp till kyrkan och klättrade hela vägen upp i klocktornet för att se på utsikten.

När det närmade sej lunch åkte vi taxi till Chapel Down som är en av flera vingårdar i England. Vi fick en alldeles fantastisk lunch med gårdens vin, som verkligen var jättegott! Efter lunchen fick vi en visning av gården och sedan blev det vinprovning av deras otroligt goda viner. Jag ska skriva mer om detta i ett annat, mer utförligt, inlägg. Detta var något jag inte visste ett skvatt om och blev så otroligt imponerad av. Jag vill gärna att flera ska få vetskapen om att England faktiskt gör otroligt goda och prisvärda viner!

Efter besöket på vingården togs vi till The Woolpack Inn där vi skulle bo i två nätter. Hotellet och rummen har jag redan berättat om, så himla läckert. Vad jag däremot inte berättade om var att en av oss hade ett spöke på rummet, det var dock inte jag. Stackars Vibeke som bodde i rummet Frederick hade nattligt besök av någon som lekte med lampan i garderoben och använde hennes toalett. Hon hade lite svårt att sova och sov med lampan tänd hela första natten. Detta är det absolut finaste och trevligaste hotell jag någonsin bott på med den absolut coolaste ägare jag någonsin träffat. Hit kommer jag absolut att komma tillbaka! Å jag kommer att ta ”mitt” rum igen, med badkar mitt på golvet 🙂

På onsdagen åkte vi taxi till Battle som ligger ca 50 minuter bort. Battle är platsen där slaget om Hastings ägde rum 1066. Vi fick en guidad tur och tog mängder med bilder! Slottet som byggdes några år efter slaget står kvar och vi utforskade varenda millimeter av det. Vädret var soligt och hyfsat varmt, så det var riktigt skönt att gå runt där. Vi tog oss till Hastings där Jane mötte upp oss igen och tog oss till Maggies Fishmarket Cafe för att äta stadens bästa fish and chips.

Sedan fick vi en rejäl rundtur av hela Hastings med afternoontea på det lilla hotellet The Swan. Här skulle jag gärna bo, så fint och perfekt läge med världens mysigaste ägare. Vi avslutade dagen på Hastings Pier och en alldeles magisk solnedgång innan vi tog tåget tillbaka till Ham Station där John från hotellet hämtade upp oss. Vibeke och jag kunde inte få nycklarna till rummen på en stund, så John bjöd oss på varsitt glas vin framför den öppna spisen och berättade om hotellet och sej själv. När vi fick nycklarna och kom till rummet hade en av killarna på hotellet fixat eld i öppna spisen. Jag hade alltså inte bara ett badkar mitt på golvet, jag hade öppen spis också! Läckraste hotellrummet ever!!!

Sista morgonen blev vi körda till tåget strax innan 9 och tog oss till stationen Winchelsea, vars station låg mitt ute i ingenting. Här mötte Jane och Richard upp oss och körde oss den korta biten in till Winchelsea som tydligen är Englands minsta stad. Så himla fint! Det anmärkningsvärda när det gäller staden är att många av husen har stora källare under som man inte hittat förrän på senare år. Staden var tidigare en livfull hamnstad, men med pesten dog det mesta ut. Här i närheten har Paul Mccartney ett av sina hus som ligger på en liten kulle. Vi var inte där, men tog iaf en bild.

Efter en snabb fika på stadens enda pub åkte vi till Eggs to Apples Farm Shop för rundtur och lunch. Det är verkligen allt man kan tänka sej när man hör ordet Farm Shop, närproducerat, fräscht, härliga färger och goda smaker. Vi fick en variant av brittisk tapas och till efterrätt en slags latte gjord på gurkmeja och kokosmjölk och hemlagad morots- och kokoskaka. Mätta och belåtna sa vi bye bye till Jane och lät taxin köra oss hela vägen tillbaka till Gatwick.

Jag blir bara mer och mer förtjust i England och landsbygden. Även om man vill åka till London så behöver man ju faktiskt inte bo där, utan kan enkelt åka dit över dagen för ett besök. England har så mycket mer att bjuda på än just London, vilket tyvärr de allra flesta missar. Här har jag redogjort för vårt besök, men jag kommer att skriva mer utförligt vart efter om det som jag tycker att ni behöver veta mer om. Bland annat om vingården och Hastings, som är värda att lyftas fram lite extra.

Man tar sej enkelt runt med tåg, buss och taxi och boendena på landsbygden är billiga. Man kan alltså få en riktigt prisvärd semester och ändå göra riktigt häftiga grejer! Som sagt; det kommer mera 🙂

Vilken dröm!!!

mars 21, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Efter en lång dag med besök i Rye och vinprovning på Chapel Down kom vi äntligen till Woolpack Inn, hotellet som vi ska stanna på ett par dagar. Vilket hotell! Vilket rum! Jag har badkar mitt i rummet!!!

Vi visste att rummen skulle vara något alldeles extra och eftersom jag haft det minsta rummet på förra hotellet, fick jag välja först. Alla rum är olika och vi vill förstås fota alla, så vi började en lite rundtur det första vi gjorde.

Det är bara fem rum på hotellet, fyra av dem skulle vi alltså ockupera. Första rummet var en dröm i lantlig stil med badkar i en ett eget rum strax intill sovrummet. Det var inget badrum utan ett vanligt rum med badkar i. Så läckert!

Nästa rum var ett murrigt rum, inrett mest i grönt och mycket trä. Detta föll vår danska kollega för direkt, så det var klart hon skulle ha de!

Så kom vi till ”mitt” rum, jag kände det nästan direkt. Stort och ljust och med badkar mitt i rummet med utsikt över kyrkan och en stor äng. Lite chabbychick och mängder med grejer och detaljer. Här skulle jag få äran att bo i två nätter!

Sista rummet var högst upp, som ett litet loft ungefär. Jättemysigt och gulligt, som ett litet annex ungefär.

Vi hade bara en halvtimme på oss innan vi skulle iväg igen, men i morse hade jag gott om tid. Jag fyllde badkaret till bredden med skum och la mej till rätta och tittade på soluppgången. Vilken bra start på dagen!

Vilket häftigt ställe! Ni måste åka hit! The Woolpack inn – glöm aldrig det!