Det är måndag igen och vägning i familjen Smaltjockis. Veckorna bara swoschar förbi! De senaste veckorna har jag gått ner mycket mer än jag brukar och därför hade jag ställt in mej på en nollvecka. Tanken var alltså att ha koll med stå still. Kroppen kan ju inte ta bort hur mycket som helst på en gång, iaf inte min. Nu skulle den få vila lite tänkte jag.

Förra veckan hade jag ingen koll alls och tappade 8 hekto, nu hade jag lite mer koll med det blev en del utsvävningar. Fuskvägningar under veckan har visat att jag stått still. I lördagskväll blev jag förkyld, igår var jag däckad. Jag har hostat och snorat mej genom natten och levt på te med honung och halstabletter.

Döm om min förvåning när vågen visade 3 hekto minus! Hur sjutton gick det till? Jag fattar ingenting! Jag som haft så otroligt svårt att gå ner i vikt och snittat under ett hekto i veckan tidigare, går nu ner utan att ens anstränga mej. Jag är förstås jätteglad, men känner mej som ett stort frågetecken! Jag är alltså bara 4 hekto från min Guldvikt!

Plötsligt känns det inte omöjligt längre att nå min drömvikt. Kanske kanske… Ska jag faktiskt kunna väga 55 kg igen? Är det verkligen möjligt? Jag vågar knappt tro det, men kan verkligen känna känslan av att trivas i min kropp igen. Att ha precis vilka kläder jag vill. Slippa handtagen på ryggen. Känna mej lätt. Röra mej som jag vill. Klarar jag nästa mål på 58 som jag inte vägt på 13-14 år, så kanske jag klarar 55 också.

Kan det vara bröstföminskningen som skruvat om skallen kanske? Jag börjar se vad min kropp klarar numera. Jag mår ganska bra och sover så bra som jag kan göra. Kanske var det de där förbaskade tyngderna där fram som sabbade mer än bara ryggen? Min kropp är inte stressad längre, den mår helt ok. Och den visar det genom att gå ner i vikt.

Viktminskning har med så otroligt många olika saker att göra. Man behöver sin sömn och återhämtning, rätt näring och energi för kroppen att orka jobba på, motionen för att benstommen ska hålla och kroppen leva längre, soljus på näsan för d-vitaminet, skratt för välmåendet. Det är så mycket som spelar in och som jag numera har fått ordning på. Bara tanken på att jag som 46-åring ska stå brud igen är svindlande och surealistisk, men får mej på väldigt gott humör. Jag tänker vara minst lika snygg som jag var som 22-åring  🙂

Nu kör vi vidare mot nästa vägning. Det skulle ju vara en höjdare att ta de där sista 4 hektona till Guldvikten. Jag testar!