Hur blir man nöjd med sin kropp?
Är ni nöjda med er kropp? Många är inte det. Oftast är det storleken och utseendet man är missnöjd med, men ibland är det funktionen. För mej är det alltihop. Med åldern spelar det mindre och mindre roll vad andra tycker, nu vill jag bli den jag vill vara. Se ut som jag vill!
Jag tycker inte om det jag ser i spegeln och blir irriterad när kroppen inte gör som jag vill. Det är valkar på fel ställen, jag har mängder med leverfläckar och fula fötter. Händerna har dålig styrka och jag tappar det mesta som jag håller i. Ryggen värker och fötterna gör just nu ont så fort jag går. Storleken kan jag göra något åt och jag för en ständig kamp mot kilona. Med två sjukdomar som gör att vikten lätt ökar måste jag hela tiden att superkoll om jag inte ska gå upp en massa väldigt snabbt. Jag har hittat ett sätt att leva som gör att jag nästan står still i vikt, alltid nåt. Funktionen däremot är svårare att påverka, även om det går till en viss del. Å det irriterar mej! Jag vill kunna göra allt!
Med bra mat och regelbunden träning håller jag både vikten i schack och funktionen hyfsat i schack – men det är som sagt en stängd kamp mot kilon och värk. Mitt liv med bla fibromyalgi och hypotyreos är så, bara att tugga i sej. Hypotyreos är mätbart och något ingen ifrågasätter. Fibromyalgi har inte förrän på senare tid accepterats som sjukdom, men fortfarande är det många som tror att det bara sitter i skallen. Å jag som ser så pigg och frisk ut kan ju inte vara sjuk eller ont dygnet runt. Ibland önskar jag att jag hade en stämpel i pannan faktiskt. Om jag skulle se ut som jag känner mej vissa dagar skulle folk gå omvägar…
När jag ser bilderna här brevid ser jag förstås varenda liten skavank, en del är säkert även inbillat. Vi första anblicken ser ni en fin strand och någon som njuter i solen. Bara för att jag påtalar det så tittar ni lite extra och då ser även ni att det finns lite för mycket här och där. Inte mycket, men lite. Hade jag inte sagt något hade de flesta inte sett något mer än den där fina stranden med en solande kvinna eller hon som njuter i poolen. De flesta bryr sej nämligen inte om hur andra ser ut! Jag bryr mej inte om hur andra ser ut, så varför skulle andra bry sej om hur jag ser ut? Alla har ju nog med sitt!
Om 48 dagar ligger jag på stranden igen och jag kommer att avsky varenda valk som syns, så är det. Jag försöker få mej själv att fatta att jag duger som jag är, det går sådär… Jag duger, men jag vill mer! Jag förväntas vara nöjd med min kropp nu när jag är sk normalviktig, men jag vill ju trivas med det jag ser också. Men även om jag inte trivs med det jag ser så skulle jag aldrig ens komma på tanken att gömma mej, jag älskar ju sol och värme som dessutom gör underverk med min kropp. Jag kommer aldrig att ”älska mej själv” men numera respekterar jag mej själv.
För mej handlar det inte om andras syn på mej utan att jag faktiskt vill gilla det jag själv ser. Jag kämpar för att komma dit, både mentalt och med träning. Jag vill ha en kropp som är stark, som gör det den ska och som är snygg i mina ögon. Är jag hemsk och ytlig som känner så? Jag är snart 50 och vill ha en (i mina ögon) snygg kropp, sån är jag!
Är du nöjd med din kropp? Om inte; varför? Om du är det; har du alltid varit det?