Så blev det återigen september. Sommaren är över… susck! Till råga på allt så bjuder höstens första dag på regn. Blä!

Jo, jag AVSKYR hösten och vinterhalvåret! Jag bor i fel land och borde har stannat i Afrika när jag väl flyttat dit. Men vad gör man inte för kärleken…? Jo, man flyttar hem, gifter sej, skaffar två barn som behöver trygg och bra sjukvård och livet rullar på. Sen skiljer man sej, men kan ändå inte flytta eftersom barnen fortfarande behöver den där sjukvården… så man anpassar sej men längtar… efter sol och värme året runt.

Nu är barnen stora, så egentligen skulle jag ju kunna flytta. Men då finns det en hund och en ny man att stanna kvar för och skulle de där barnen skaffa egna barn, så vill man ju finnas i närheten. Så istället för att flytta till värmen skriker jag högt om hur jobbig hösten är, reser bort några veckor och står på så sätt ut ytterligare en hlst och en vinter. 

Sverige är ett himla bra land, om det inte vore för de onödiga årstiderna hösten och vintern. Här finns allt man behöver när det gäller just sjukvård och här finns min familj. Så jag stannar även om längtan till värmen ibland riktigt sliter i mej. Det är tur att jag har en förstående man som ser när jag mår dåligt och då bär mej framåt med sin kärlek. Han uppmanar mej att göra något kul, ta en resa på egen hand eller ser till att vi tillsammans bokar något som vi båda kan se fram emot.

Idag städar jag undan sommaren. Tvättmaskinen är full med sommarkläder som ska hängas undan. Men bara till i januari får de vila, då åker vi till afrikas värme igen. Då får vi träffa vår andra familj och se hur det gått med hustak och raserade husväggar. 126 dagar kvar… något att se fram emot och längta till. Jag kan redan känna sanden mellan tårna och se mej själv sitta på balkongen och se aporna i träden som nyfiket kikar på mej. Barnen ska följa med, vi ska få tid tillsammans. Härligt!

Just nu smattrar regnet på rutan och jag hör hundens snarkningar från sovrummet. Jag har det bra. Ett bra liv. Jag har allt jag behöver och ska till och med gifta mej! Ändå känner jag hur melankolin sprider sej i kroppen och hur jag redan saknar sommaren och inte snabbt nog kan få april igen. April, månaden då livet återvänder. Men jag älskar julen, så jag får väl hoppas att tiden dit går snabbt. Å sen kommer alla födelsedagar och i allt detta ska ett bröllop planeras.

Man ska ju se positivt på allt sägs det. Ja, jag försöker. Det går sådär…