När man har fibromyalgi vet man aldrig riktigt hur dagen kommer att bli. I morse vaknade jag och var hyfsat pigg, det hade varit en bra natt med bara 8 vakna tillfällen. Jag gick upp, duschade och åt frukost. Sen kom den STORA TRÖTTHETEN. När jag snackar trött, så är det inte bara lite sådär lagom dåsigt som att man skulle vilja ligga och glo på tv hela dagen. När jag är trött så kan jag inte hålla mej vaken, jag kan alltså i princip stå och sova.

Vi kom ändå ut på promenad och gick 3-4 kilometer i hyfsat rask takt. Vi kom hem, jag jobbade lite medan Martin fixade lunch. Sen säckade jag totalt! Planen var att klippa gräs och börja städa trädgården. Mitt knä hade nog inte fixat att klippa hela gräsmattan, men jag hade iaf som plan att klippa delar av den. Men jag orkade inte. Efter lunch somnade jag och sov i flera timmar och när jag vaknade var gräsmattan klippt, Martin hade handlat och börjat fixa middag. Åååå så dåligt samvete jag hade. Igen.

Men Martin vet ju hur det kan vara. Som han sa till mej när jag ursäktade mej, så går jag ju inte och lägger mej för att jag vill, utan för att jag måste. Å gullig som han är hade han till och med köpt otroligt fina rosor till mej. Han är verkligen den bästa man kan ha som livspartner!

Nu har jag alltså sovit bort ungefär hela eftermiddagen och alla planer har flugit ut genom fönstret. Men så är det, bara att accpetera. Martin börjar jobba igen imorrn och veckan skulle ha planerats, men nu är det som det är. Allt jag skulle göra idag får jag göra imorrn, eller nåt… hela veckan förutom tisdag är oplanerad. På tisdag ska jag till min läkare igen och det är nästan så jag ser fram emot det. Då är det illa! Då mår jag inte toppen…

Så vi tar en dag i taget just nu. Promenerar när orken finns, jobbar i min takt och vilar när jag behöver. Ska röja i trädgården/djungeln under veckan, så vi kan åka iväg med skräpet tillsammans nästa helg. Som det känns just nu är risken stor att det blir en vecka i soffan med datorn i knät… och det är alltså helt ok för Martin – inte fullt så ok för mej.  

Att ha kronisk värk vänjer man sej vid på nåt sätt, det är tröttheten som är värst. Besvikelsen när kroppen sviker en och det dåliga samvete och frustrationen att inte orka göra olika saker. Att känna att man sviker sin partner och familj. Ingen roliga känsla. När Martin kommer hem med blommor en dålig dag inser jag att han fattat mer än jag gjort. Han accepterar mej preciks som jag är och förstår mer än jag att jag måste lyssna mer på kroppen. Jag försöker, men lyckas inget vidare. Jag kanske lyckas bättre när jag blir äldre och klokare  🙂