Att leva med en person som har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder är… omväxlande… kanske man kan säga… Senior har ADHD och Tourettes syndrom (TS). ADHD vet de flesta något om, men TS är än så länge ganska okänt. Har man sett olika komedier på tv så kanske man sett något som ropat svordommar eller könsord, eller någon som har mysko tics – men TS är väldigt mycket mer än så. De verbala ticsen är faktiskt ganska ovanliga, men det är tydligen de som är roliga att skämta om?

När Senior föddes var det inte särskilt vanligt att man satte diagnos på hyperaktiva eller ticsande personer. Han var min förstfödde och jag borde alltså inte tyckt att han var särskilt annorlunda, men det gjorde jag direkt på BB. Han ville hela tiden ha ögonkontakt med mej och blev hysterisk om jag inte fanns i närheten. Jag blev väldigt sjuk när jag fick honom och höll faktiskt på att dö, så de försökte ha honom i barnrummet för att jag skulle få vila. Han gallskrek och var helt hysterisk så fort han inte var hos mej. De hade aldrig sett sådan panik hos ett spädbarn tidigare. När han låg hos mej var allt lugnt. När vi kom hem från BB sov han dåligt och var som sagt tvungen att ha ögonkontakt hela sin vakna tid, han var mycket orolig och otrygg om jag inte fanns där. Det gick ok med pappa också, men ingen annan. Inte ens mormor, som han verkligen kände väl redan från början.

Hela ungen gick på högvarv och hade ett gäng andra sjukdomar vid sidan om allt annat. Men när han började harkla sej, snörvla utan att vara förkyld och en massa annat mysko. Då började jag leta information och läsa. Min mamma stack till mej en artikel om Tourette och bitarna föll på plats. På 4-årskontrollen sa jag till barnläkaren att jag trodde att Senior hade TS och kanske ADHD, då får jag till svar: ”Det finns inte i Sverige!”. Jag trodde inte mina öron! Vi det här laget hade vi skilt oss och då skyllde alla hans symptom på skilsmässan, det var ju ”såååå synd” om barnen. ”Klart de reagerar som de gör”… vaddå ”DE”? Det var bara Senior som ”reagerade” och isf hade han reagerat sedan han föddes!

När han vid 5-årsålder skulle ta livet av sej ringde jag till BUP och vi fick komma dit direkt. De bekräftade mina misstankar och satte igång en utredning. Knappt 2 år senare fick vi diagnoserna ADHD, Tourettes syndrom samt hyperkänslig hud. YES! Att man kan bli så glad över att få veta att något är fel… det är ganska sjukt. Men nu visste vi vad vi hade att utgå ifrån och kunde planera hur nästa drag skulle bli. När han var 9 fick han prova medicin, en medicin som de flesta har en stark åsikt om. Ritalina. När han tagit den några dagar sa ha: ”Mamma, vet du? Jag kan tänka en tanke i taget!” Han städade sitt rum!!! Han kunde ta motgångar, förr hade han gått ner sej i djupa depressioner när något gått emot honom. Vi hade ett liv!

Nu är han 16 år och har Concerta, Risperdal och lite annat smått och gott. Han är väl fungerande, men klara inte stress särskilt bra. Han måste fortfarande förberedas på förändringar och nya situationer/miljöer. Senior är väldigt spontan, han pratar med allt och alla om precis allt. Vill han göra något så gör han det NU! Att leva med honom är aldrig tråkigt, det händer alltid något kring honom. När han var liten var allt väldigt jobbigt och jag kämpade verkligen för att få veta vad det var för ”fel” på honom. Idag är jag glad att jag var så påstridig och jobbig som mamma och att jag inte lyssnade på korkade barnläkare. Att vi tog chansen till medicinering, trots att så många är emot. Jag är också stolt att jag hela tiden kunnat ha en öppen dialog med Senior om hans problem och att jag hela tiden lyssnat på honom och min egen intuation.

Hade han inte haft sitt handikapp hade jag inte varit den person jag är idag. Då hade jag förmodligen var en egotrippad, karriärgalen kvinna i kostym som inte alls brytt mej särskilt mycket om andras problem. En ganska enkel tillvaro alltså… mycket enklare än att försöka lösa hela världens problem 😉 Så jag är ändå ganska ”glad” att jag fått den här erfarenheten, den har gjort oss alla till mycket bättre människor. Å vi har aldrig tråkigt i vår familj. Vi skrattar mycket och har en stor portion galghumor. Det måste man ha när man är på akuten fjärde gången på någon vecka pga motoriska problem eller att ytterligare en sak går sönder… bara för att Senior skulle ”pilla lite” på den… Skulle jag bli arg varje gång något gått sönder skulle jag varit konstant arg, eller ledsen för att något var borttappat. Man får lixom inse att det har med handikappet att göra och inte med klantighet.

Senior handskas med detta på ett väldigt bra sätt. För honom kommer allt att gå hur bra som helst i framtiden. Senior är en person med ett funktionshinder, han är inte funktionshindret. Det är en viktig skillnad!

.