Vännen har bott här sedan i februari/mars nånting och det har fungerat jättebra. Jag var ju lite fundersam på hur det skulle fungera med två tonårsgrabbar i huset – men det var absolut inget att oroa sej över.
 
Redan från början gick han in som deras vuxna kompis, inte som någon extra pappa. En pappa har de redan, han skulle inte ens försöka ta den platsen. Vännen har sedan lixom smugit in med sina egna värderingar och krav och killarna har hängt med. Vi har pratat mycket och utvärderat då och då. Man får ju tänka på att de levt ensamma med mej i 10 långa år, då går det inte att bara klampa in här.
 
Nu har det alltså gått dryga halvåret och Vännen älskar dem som om de vore hans egna ungar. Han förstår nu alla dem som adopterar barn och har inga problem med att det är en annan mans barn. Han säger även till dem att han älskar dem och ger dem all sin kärlek, precis som han gör till mej och han gör det helt naturligt.
 
Det är lite synd att han inte kommer få några biologiska ungar, för han är verkligen en superb pappa. Men vi har honom gärna för oss själva, så länge vi får…