Inget är så härligt och inget gör så ont som kärlek… när den är äkta är den underbar, när den sviker är den hemsk och söndrar. Min väninnan fick höra sin man kasta ur sej ”Jag vet inte om jag älskar dej längre”, bara sådär i förbifarten… en stund senare säger han utan varken förklaring eller ursäkt att ”det är väl klart jag älskar dej”. Självklart blev min väninna förkrossad av det första budskapet och trodde inte ett skvatt på det andra… Med några få ord hade hennes make krossat allt.

Hur vet man om man är älskad eller inte? Hur vet man om kärleken är ömsesidig? Å vad händer med en när ens närmaste kastar ur sej något sånt? Min väninnas besvikelse byttes snart ut i en ilska som hon nog själv aldrig sett förr. Och det var riktigt skönt att se att hon var heligt förbannad, som i min ögon är en bättre känsla än att bli ett sårat offer. När man är förbannad blir man ofta handlingskraftig, medan en sårad person knappt klarar att göra något alls. Han har inte mycket mer att hämta hos sin kära fru kanske man kan säga..

Hur vet jag att Martin älskar mej? För att han säger det varje kväll innan han ska somna och ett gäng gånger under dagen kanske? Men kanske mest för blicken han får när han ser mej, fotmassagen han ger mej framför tv´n på kvällarna, teet han brygger åt mej varje morgon, de små sms´en han skickar under dagen och beröringarna så fort vi är nära varandra i köket/på jobbet/i bilen. Han visar med hela sin uppenbarelse att jag är allt för honom. Jag är inte alls lika bra på det, men ganska… Nu kanske ni säger att ”Ja men ni har ju precis träffats, så är det i början”. Njae, så precis är det faktiskt inte längre, det är snart 6 år nu och det bara något kortare än min väninnan och hennes man varit ett par.

Jag tror iofs att det är lättare när man inte har små barn eller ens gemensamma barn. Vi har bara vår relation som par, vi är inte föräldrar till några små barn som stjäl tid och energi, vi har lixom bara varandra. Små barn gör ju också att man inte har möjlighet att reda ut frågor direkt, man vill ju inte att de ska höra allt som pågår. Å då kanske man inte hinner reda ut en sak innan nästa kommer och så går tiden och helt plötsligt kanske man faktiskt inte vet på vilket ben man står. Älskar jag eller gör jag det inte?

Vad ska då min väninnan göra? Det är upp till henne. Men att leva i en relation där man inte är säker på om man är älskad eller ej, skulle iaf inte jag göra. Det skulle jag heller inte vilja att mina barn skulle uppleva. Ska man leva tillsammans ska det vara i en relation byggd på respekt, ömsesidig kärlek och acceptans. Finns inte de byggstenarna faller allt ihop som ett korthus och barnen får en skev syn på kärlek. Anser jag alltså. Jag hade alltså lämnat en sån relation och det tror jag att min väninnan också kommer att göra. Hon ska bara få lite mer jävlar anamma och någonstans att bo… vi får väl se vad som händer. Hon är värd all kärlek i världen och respekten från en riktigt fin man. Han finns där nånstans, det är jag helt säker på  🙂

Vad är kärlek för dej? Känner du dej älskad?