Har precis skrivit veckobrevet till våra medlemmar och veckans brev handlar en hel del om att se sej själv som viktig och om att göra familjen delaktig i ens viktkamp. Ja menar… har man fått ”hjälp” av sambon/maken/partnern att lägga på sej kilon, så får de väl baske mej hjälpa till att ta bort dem också! Men så resonerar långt ifrån alla…

Många av våra medlemmar berättar om motvilliga män som gnäller på den nya kosten, som tycker att hans kvinnan slösar bort tid hos oss en kväll i veckan, som köper hem snacks till förbannelse osv osv. Män, skriver jag… jag har nämligen inte hört från en enda man att deras fruar gör samma sak. Varför vill inte män att deras kvinnor ska gå ner i vikt och få en bättre hälsa?

Vi har också sett att kvinnor som går ner mycket, då handlar det alltså om 40-50 kilo, ofta skiljer sej. De har varit tjocka hela sitt liv och haft dålig självkänsla.Vart efter kilona försvinner ökar självkänslan och man kanske inser att man är värd ett helt annat liv. Kvinnan begär skilsmässa och mannen skyller allt på… oss! Som om vi hade den makten…

Att se sej själv som den viktigaste personen i sitt liv är svårt, men nödvändigt. Om inte jag respekterar mej själv, varför ska då andra göra det? Om inte jag ser mej själv som viktig, varför ska då andra göra det? Om inte jag tar hand om mej, vem ska då göra det?

Jag är viktig, men har lite svårt att förstå det… men jag övar! Martin talar också om det för mej och det börjar gå in. Jag måste ju visa för mej själv att jag duger, är bra och är en viktig del i familjen och samhället. Om jag nonchalerar mej och förminskar mej, innebär ju det att jag gör detta agerande ok även för andra. Å hur många kvinnor är det som gör så? Måååånga! Det är väl därför kvinnomisshandel finns? Man ger någon rätten att behandla en på ett sätt som inte är ok. Man måste lära sej att sätta ner foten och visa var gränsen går.

Det är svårt – men jag övar 🙂

.