Att slå ett barn

Att slå ett barn

Jag har mängder med idéer till inlägg i skallen, men allt kändes plötsligt oviktigt när jag kom till tingsrätten för att tjänstgöra idag. Dagens första förhandling handlade nämligen om barnmisshandel. Utan att gå in på detaljer, för det får jag ju inte, så måste jag ändå få skriva av mej om mina funderingar kring detta.

Ett barn som blir slagen från början och även ser sina syskon bli slagna måste ju se detta som något normalt och ett sätt att kommunicera. De får en mysko syn på våld och måste ju få väldigt svårt med konflikthantering och problemlösning. Att de blir ”bråkiga” och slåss med sina ”kompisar” är väl inte så konstigt? Det vet ju inget annat sätt. De har ju blivit lärda under hela sitt liv att det är så man tillrättavisar och löser en situation. Kan man på något sätt ändra tankesätt hos någon som vuxit upp på detta sätt? Kan en sån person någonsin känna sej helt trygg?

Att sitta och lyssna på ett litet barn som berätta hur han eller hon blir slagen hemma är en plåga. Att höra om bälten, piskor, tillhyggen, knytnävar och skador. Hur den lilla människan tycker att ”ett slag med en hand gör inte särskilt ont, det är värre när det är med en slev”… då skär det i hjärtat och strupen snörper ihop sej.

Hur ska man kunna trösta, lindra och mildra den smärta som det här barnet lever i? Vad kan jag göra? Jag kan inte ens föreställa mej hur man mår när man blivit utsatt för misshandel under hela sitt korta barnaliv. Kan man lita på en enda människa? Om inte är trygg i sitt hem, var är man då trygg?

Jag vill bara öppna min famn och ta barnet i knät och krama länge länge. Är det konstigt att jag vill öppna familjehem för att kunna ta hand om de här barnen och ge dem en trygg miljö. Det finns så många barn som behöver hjälp och vi kan alla dra vårt strå till stacken för att hjälpa dem. Jag vet vad jag vill göra. Vet du hur du ska hjälpa eller skjuter du ifrån dej den obehagliga tanken?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *