Jag har precis sträckläst en bok som jag blev rekommenderad för länge sedan; ”Hörselskadad, Åtta års helvete” av Birgitta Eldbrand. Birgitta är ingen slipad
författare, utan har bara skrivit ner sin egen berättelse som terapi.
Att det blev en bok var inte meningen, men så blev det… en i mina ögon
väldigt viktig bok!

Hennes historia visar tydligt att mobbing
börjar hos de vuxna. Barn gör som vuxna gör och om en lärare utsätter en
elev för orättvis behandling under lektionerna, så kommer eleverna att
ta över när lektionen är slut. Birgitta gick i skolan på 60-talet och
blev från klass 2 slagen av sin fröken och fick vet att hon inte dög
till något. Hon fick byta skola i princip varje läsår för att hon var
ett hopplöst fall. För varje år fick hon förstås sämre och sämre
självkänsla.

Tyvärr var det inte bara skolan som var
en plåga, man tog ifrån henne hunden som var den enda vän hon haft och
sålde ett bord hon gjort i slöjden som hon var väldigt stolt över. Redan i
andra klass fick hon veta att Polisen tog barn som inte gjorde som de
blev tillsagda eller kom för sent, så ända upp i 30-årsåldern var hon
livrädd för polisen. Detta resulterade senare i att hon slutade köra bil en period.

Tills slut uppdagades en
hörselskada hos Birgitta och ytterligare tre av hennes syskon. Det var
förstås en förklaring till inlärningssvårigheterna, men ingen ursäkt för
alla de kränkningar hon utsattes för. Att leva med ett funktionshinder
man inte känner till och sedan får reda på, brukar vara en lättnad för de
flesta. Men inte för Birgitta, hon skämdes och vägrade ha hörapparaten
på sej. Inte förrän hon efter många år träffade andra hörselskadade
kunde hon acceptera sin hörapparat och faktiskt använda den.

Boken
ger insyn i en mobbad flickas hela skolgång. Den visar också att vi
vuxna måste föregå med gott exempel, se vad som händer runt oss och våga
agera vid orättvisor. Boken visar också hur viktigt det är med
föreningar och organisationer där många delar samma intresse. Utan
gemenskapen med andra hörselskadade hade Birgitta kanske aldrig kommit
ur sin ensamhetsbubbla som hon haft hela sitt liv.

Det
här är inte en bok med underbara texter eller korrekt grammatik rätt
igenom, det är en bok skriven med ångest direkt ur hjärtat. Man känner
den lilla flickans smärta, tonåringens frustration och den vuxna
kvinnans besvikelse över att livet blev som det blev. Men man känner
också en otrolig kämpaglöd, en person som aldrig ger upp hur orättvist
livet än är och hur mycket man än råkar ut för.

Jag
avskyr all mobbing, utfrysning och utanförskap. Det är illa när
det sker bland barn, det är fullständigt vidrigt när det sker bland
vuxna som borde veta bättre. Vi måste vara förebilder, vi måste våga se,
vi måste våga gå emellan. Det finns inget annat sätt att visa att vi
alla är unika, lika mycket värda och ska ha samma respekt. Jag är
fullständigt emot mobbing både på nätet och i verkliga livet.
Har sett andra bli utsatta och själv delvis varit utsatt. Tillsammans kan vi bekämpa detta vidriga!