Nu har vi klarat av 8 födelsedagar, jul och nyår på 7 veckor. Idag fyller Baileys 9 år, han är den sista i raden av födelsedagsbarn innan det blir lugnt för den här gången.

Baileys är min bästa träningskompis och PT. Min energiladdare och kärleksbombare. Han är helt enkelt det finaste vår familj har! Jag är uppväxt med hund, men smärtan när vi tog bort min förra var så stor att jag inte vågade skaffa en egen hund när jag själv var vuxen nog att bestämma själv. Men när barnen blev lite större så ville jag ge även dem känslan av en riktigt kompis och ovillkorlig kärlek. Så för 10 år sedan började vi diskutera, planera och spara pengar. 1/4 2007 kom jag hem med vår lilla pälsboll som snabbt blev allas älskling.

Att ha hund innebär att man aldrig är ensam. För mej var det ovärderligt att ha sällskap de kvällar barnen var hos sin pappa. Att sitta där och klappa den lilla varma pälsklädda kroppen gav mej ett lugn som nog bara han kan ge. Många säger att har man hund så måste man gå ut i alla väder… njae… inte när det gäller vår grabb. Han gillar inte regn! När det regnar ställer han se på trappen och bara tittar på mej, hans ögon säger ”gå du, jag stannar hemma”. Så springer han snabbt ut på gräsmattan och gör det han måste. Sen springer han direkt upp och lägger sej i sängen igen.

Dessutom är han en riktig sjusovare och det passar mej väldigt bra! Om jag inte ska iväg och tvingar ut honom direkt på morgonen, så sover han gärna till långt efter lunch. Sitter jag och jobbar sover han belåtet i stolen brevid mej. Men visst får man motion när man har hund! Vi tar en lång promenad om dagen, då är vi ute kanske en timma. Orkar vi och har tid blir det en till, annars snosar Baileys nöjt runt på vår tomt. Han får vara ute hur mycket han vill, sommartid står dörren öppen dygnet runt nästan.

Nu är han alltså 9 år och lite gubbigt tjurskallig. Just Bordeterriers brukar leva länge, vi har faktiskt träffat hundar som är både 18 och 19 år gamla. Men Baileys är ju inte helt frisk. Han har fel på sköldkörteln, kramper som är rätt vanliga hos just borderterriers och en knöl som ska tittas närmare på. Det känns såklart jobbigt att tänka på, men jag tror inte han blir mer än kanske 11-12 år… å då får jag nästan panik! Tänk om jag bara får ha honom 2-3 år till!!! Hela magen knyter sej av bara tanken. Ett liv utan min pälskling. Hur är det livet? Visst är man begränsad när man har hund, men han ska vara där! Det går inte att tänka sej ett liv utan honom!

Men man måste ju vara realist. Baileys kommer inte att finnas hos oss om några år, hur många år vi får tillsammans vet ingen. Det enda jag vet är att ingen kan ersätta honom och att vi nog inte kommer att skaffa en ny hund på många år efter honom. Först ska vi åka på ett gäng resor, göra allt vi vill och sen när vi är färdiga med det får vi se. Vi har pratat om att vi ska ha varsin ”rollatorhund” när vi blir gamla. En som sitter i korgen på rollatorn och skäller på allt och alla. Martin vill ha en dvärgtax och jag vill ha en yorkshiereterrier. Men det är då det.

Idag firar vi världens mest älskade pälsboll! Vår tjurgubbe som fyller 9 år. Han har precis tagit plats brevid mej och drar timmerstockar så väggarna vibrerar. Å som jag älskar den hunden!