Begravning…

Begravning…

Martin och jag har varit på veckans dipp, begravningen av min mammas kusins man. Jag har varit på alldeles för många begravningar under mitt relativt korta liv, Martin har varit på någon enstaka med det var första gången i en svensk kyrka.

Jag tycker att begravningar kan vara ganska fina och fridfulla, klart det inte är någon nöjesgrej – men man går ju dit för att vara ett stöd för de kvarvarande i den drabbade familjen, i detta fall änkan. Däremot tycker jag väldigt illa om minnesstunden efteråt, det är mest ett hyckel utan like i mina ögon. Ska förklara mer vad jag menar strax…

Min värsta upplevelse av en begravning var när min bästa kompis dog för 10 år sedan. Jag skulle hålla tal och gjorde detta framför hennes 6-åriga dotter… det var det värsta jag gjort i hela mitt liv! Å det är detta minnet som dyker upp varje gång jag nu är på en begravning. Jag ser hur vi går tillsammans med dottern fram till kistan och då brakar jag. Det spelar ingen roll vem som ligger i kistan, det är detta minne som förföljer mej och som inte går att skaka av mej.

I detta fall var det en 89-årig man, som varit FN-soldat, rest jorden runt ett par varv, aktiv i olika föreningar osv osv. En mycket vänlig person som ville alla väl. Ca 100 gäster, några som talade vid kistan och sedan på minnesstunden. Jag har väldigt svårt för minnesstunder, jag tycker det är svårt och fel att ”mingla” när jag precis tagit avsked av en mer eller mindre kär person. En kaffe och en kaka är väl ok, men att äta något eller att duka upp med tårta och vin är bara för mycket för mej. Så var det idag. Landgångar av dålig kvalitet och vin i ett överflöd… alla som talade om hur trevlig och bra han var som människa. Helt plötsligt har alla stått honom nära och var hans bästa kompis… och när jag kikade på kondoleanserna så kunde de inte ens stava hans namn rätt…

Hur väl känner man en människa om man inte ens vet hur han stavar sitt namn? Hur kan dessa människor påstå att han var den finaste de mött och hur nära de stod honom? Att de ens kan se sej i spegeln ikväll! Det är nästan så man kräks över allt hyckel och jag kan uppriktigt säga att jag var förbannad när jag satt där. De var tur att jag hade Martin på ena sidan och min pappa på andra så jag kunde avreagera mej på dem. Fy för såna falska människor!

Var det en sak jag lärde mej när min bästa kompis dog, så var det att tala om för människor i min närhet NU att jag tycker om dem – inte när de ska begravas! Jag vet att mina närmaste vet vad de betyder för mej nu när de lever – det är inget jag behöver stå och berätta när de ska ner i jorden. Jag önskar att C kunde höra vad alla sa om honom idag och att de sagt detta till honom medan han levde. Tänk så mycket rikare hans liv skulle varit om han vetat. Tänk så mycket vi alla skulle växa som människor om vi fick höra allt fint som sägs efter vår död, när vi lever och kan ta det till oss. Det var här jag förändrade mitt liv år 2000.

Jag talar nämligen om för folk, både för mej kända och okända, när jag tycker att de gör något bra. Jag kan säga till en helt främmande människa att hon eller han har ett fint leende eller en härlig röst. Jag ger gärna komplimanger till folk när de ger mej ett bra ögonblick. Men tydligen är det svårt att ta emot och vissa blir tom misstänksamma och vill veta varför jag säger så eller varför jag är trevlig. Det tycker jag är ganska sorgligt. Jag ger en komplimang för att jag tycker något är bra och för att jag vill att personen ska veta detta. Inte för att skaffa mej poäng eller fördelar. Jag vill att folk ska veta att de är uppskattade nu, varför vänta tills de är döda?

Så här kommer ett gäng komplimanger till några av mina närmaste:
Senior & Junior: Ni är det finaste som finns! Jag är så tacksam att ni valt mej till er mamma 🙂 Ni är vackra och intelligenta, glöm aldrig det!

Mamma & Pappa: tack för att ni alltid ställer upp för mej och framförallt barnen. Ni är guld värda!
Martin: tack för din kärlek som verkar oändlig. Du betyder otroligt mycket för mej!
R&K: tack för att jag får låna er son 🙂

Lilla M, T och Stora M: jag är otroligt stolt över att få vara extra-mamma till tre så fina tjejer. Ni är tre vcakra och ödmjuka individer som ger mej väldigt mycket.

Väninna Å & Kusin R: Ni är otroligt värdefulla för mej: Ni har alltid funnits där med galna, uppmuntrande kommentarer och stöd. Världen skulle vara bra tråkig utan er!

Kompis T i Örebro, M i Mora, R i Bandhagen, A i Helsingborg ger mening till mitt liv på ert sätt. Ni har alla olika funktioner och en särskild plats i mitt hjärta.

Slutligen har vi Mr Ex, min före detta man. Tack för att du gett mej de finaste barnen man kan få.

Ni som inte blivit omnämnda finns förståss ändå. Alla jag någonsin mött har jag lärt mej något av och er sparar jag i mitt hjärta och i min kunskapsbank. Jag försöker att visa min uppskattning för er alla, jag tror att ni känner det.

Den dagen jag befinner mej på er begravning kommer jag alltså inte att yppa ett ord om hur bra ni var. De sa jag nämligen redan när ni levde…

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.