Bisarr känsla

Bisarr känsla

Var på studentuppvaktning igår hos en jättetrevlig tjej vars familj jag känt i 20 år. Vi umgicks under flera år, i perioder ganska tätt, men har sedan skilssmässan mest bara hälsat. Efter jobbet igår skyndade jag att byta om och gick dit.

När jag kommer dit hälsar jag på gamla bekanta och fd släkt (till mej). Ingen lyfter en hand, de hälsar knappt tillbaka. Studenten själv hälsar glatt när jag överlämnar en blomma och sen får jag stå i hallen och prata med henne och hennes mamma. Medan ca 30 andra personer äter gott ur dignande fat, flera stora tårtor…. så får jag stå i hallen…

Mamman lägger tom fram mer mat, men ingen bjuder mej att sitta eller frågar om jag vill ha något. De andra gästerna äter och prata, men de skrattar knappt och det är nästan tyst. Mycket bisarr upplevelse att stå där i hallen och ingen låssas se en. Nästan som om man var osynlig eller satt i nån slags box och var nåt som katten släpat in.

Ok, jag kom oinbjuden – men jag hade förvarnat föräldrarna. För mej är en oinbjuden gäst nästan mer viktig än ditbjudna. Någon som uppvaktar utan att blivit inbjuden kommer ju enbart av omtanke, denne ska man vara rädd om. Nu skulle jag ändå hem till oss och äta, så det var ju inte det att jag ville ha mat. Nä, det var mer sättet att ingen knappt hälsade eller ens kunde tänka sej att ha mej där mer än just för att lämna över blomman. Att låta mej sitta ner bland de andra och faktiskt umgås var tydligen otänkbart. Snacka om att känna sej udda…

Å det här är människor jag umgåtts med tidigare, kommer nog inte göra det något mer.

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.