Äntligen hemma!
Allt har gått bra, men jag höll på att bli kvar över natten. Som tur var ändrade läkarna åsikt och släppte hem mej. Men vi tar det från början…

Klockan 5 i morse stod jag återigen i duschen och tvättade bort mina baciller igen, två gånger som jag blivit tillsagd. Något jag vägrade erkänna just då var att jag reagerade på rengöringsmedlet och blev ganska tjock i halsen… men det försvann innan jag träffade personalen. Å sen glömde jag bort det. Vet inte vad som hänt om jag hade sagt något…

Jaja, klockan 6 kom min pappa och hämta mej och Martin. Det var väldigt skönt att ha honom med hela dagen, även om han nog hade ganska tråkigt. Vi var där alldeles för tidigt, men man vet ju inte med stockholmstrafiken och bättre tidigt än för sent. Jag skulle ju in först, så vi tänkte inte chansa. Vid 7 blev jag hämtad, inskriven och fick byta kläder. Till såna där ubersexiga operationskläder med knästrumpor, bautatrosor och framknäppt skjorta. Men jag fick faktiskt en morgonrock att dra över allt, det var nytt!

Jag blev ritade på, en massa streck som värsta picasso-målningen. Medan läkaren målade, lyfte melonerna och hade sej, konstarerade hon att det var himla tunga grejer. De kanske inte var så superstora, men väldigt tunga. Hon ”vek” ihop bröstet och visade på ett ungefär hur det skulle bli. Jag konstaterade att jag inte skulle se så stor skillnad, eftersom mitt perspektiv ovanifrån kommer att vara ungefär lika. I spegeln kommer jag däremot att se stor skillnad eftersom det mesta är under och sånt jag inte ser uppifrån. Hon frågade vad jag önskade för storlek och jag sa att det gärna fick bli en liten C.

Vid 7.30 la jag mej på operationsbordet och gjordes färdig för operation. Jag vet bara att jag fick kanylen i handen och sen är jag inte med igen förrän på uppvaket när jag frågar vad klockan är och svaret var 12.10. Jag bad också om att få min telefon, men somnade om igen. 12.34 skickade jag sms till Martin att jag levde och sen somnade jag igen. Jag fick ligga länge på uppvaket och kom inte upp på avdelningen igen förrän strax innan 14. Då kom Martin och satt ho mej resten av dagen. Å han hade Salmiakki med till mej!

Det var två kvinnliga läkare som opererade mej, den ena träffade jag vid första besöket och den andra var den som ritade på mej. Jag kände mej absolut i trygga händer. Det är första gången jag är i en operationssal full med folk och alla är kvinnor. Bägge kom upp efter operationen och berättade att allt hade gått som planerat och att de tagit bort nästan 4 hg per sida. De kunde inte ta så mycket som de brukar göra, eftersom det inte hade varit ”jag” då. Så en C, möjligen en liten D kan det ha blivit. Det är helt ok för mej, jag tycker de är jättesmå! Men man vet inte förrän om 6-12 månader, när allt ”hängt” till sej.Då först ser man hur det blivit och om några korrigeringar behöver göras.

Operationen gick alltså bra, men det hade varit svårt att väcka mej och första budet jag fick var att jag pga detta samt lågt blodtryck skulle få vara kvar för övervakning över natten. Min sömnapné i kombination med morfin är tydligen inte så bra, så man var helt enkelt lite orolig för mej. Pga detta fick man även byta ut min smärtstillande medicin till en utan morfin. Å jag hade verkligen väldigt svårt att vakna, det kände jag själv. Jag var vaken 30-40 minuter och sov 20-30 minuter hela eftermiddagen. Men vid 17 kände jag mej helt ok och blodtrycket hade gått upp till 110/60. Så jag fick faktiskt tillåtelse att åka hem ändå!

Så det var bara att dra av sej de sexiga kläderna och hoppa i onepiecen istället. Å som en liten telletubbie knallade jag ut genom dörrarna vid 18.30 och åkte hem. Å då kände jag skillnaden! Nästan 8 hg lättare på framsidan gör skillnad. Jag kan se min mage! Det har jag bara gjort i spegeln sedan jag var typ 14… Å jag kan ligga uppallad på kuddar utan att ha tuttar under hakan och nästan kvävas. Fattar ni hur skönt det är?

Så länge jag sitter eller ligger still så har jag inte ont alls. Men när jag reser mej så stramar det och varje steg dunkar i såren. Men absolut inte på samma nivå som när jag opererade ögonlocken. Jag ska ändå ta smärtstillande med infektionshämmande två gånger per dagen för sälkerhets skull och för att kunna sova. Jag känner att såren börjar svullna under armarna och hettar litegran, så jag får hålla koll ordentligt så det inte blir nåt trassel.

Hade jag inte tagit smärtstillande så hade jag nog öppnat en flaska champagne. Blommor fick jag av Senior! Tänk att den här dagen faktiskt kom. I november 1999 blev jag godkänd första gången, men var tvungen att hoppa av tåget pga barn alla sjukdomar etc. Men nu är det faktiskt gjort. Bättre sent än aldrig. Å jag måste faktiskt säga att det inte var alls så farligt som jag trodde, även om jag inte ska ropa hej riktigt än förstås. Jag är så glad att jag tog tag i detta igen och att det gick vägen. Jag slipper min E-kupa!!!

Ps. Apropå tuttar… missa inte tävlingen, bara två dagar kvar!