Vi är många som hoppat på #tenyearschallenge och lagt upp jämförelsebilder på både instagram och facebook. När jag först såg det tänkte jag inte så mycket på det och jag tänkte inte lägga upp några bilder själv. Men så började fundera och det är ju faktiskt en hel del som hänt sedan 2009…

Tittar man på bilden här till höger så är det kanske inte så mycket skillnad. Vikten är ungefär densamma, håret är lite längre… men en stor skillnad finns där om ni tittar lite; E-kupan är numera en C-kupa. För mej är det en jättestor skillnad, men inte så mycket utseendemässigt som funktionsmässigt. Men jag vill berätta mer om skillnaderna som ni inte ser…

Jag vill inte bara ta er med till 2009, utan till 2000. I augusti 2000 fick jag nog av mej själv, då skrev jag in mej på Viktväktarna. Jag levde på limpmackor, vägde för mycket, var trött och energilös och ville få ett sunt förhållande till mat. Jag vägde in mej på 66,4 och var nog mest glad att det inte var värre än så till mina 156 cm. På ett halvår ungefär gick jag ner till 55,8 och skulle bara ta de där sista 8 hektona. Det blev inte så, istället gick jag upp till 58 och kunde inte gå ner mer. Efter tre år gav jag upp, då hade jag stått på mina 58-59 stadigt och höjde min målvikt till 60. Livet och kroppen tillät inte en lägre vikt och jag orkade inte kämpa mer. 2004 blev jag alltså guldmedlem på en betydligt högre vikt än jag tänkt mej, men jag mådde bra och såg helt ok ut. Det fick helt enkelt vara så.

Jag höll min vikt, men fick kämpa varenda dag för att inte gå upp i vikt. Jag började må dåligt i kroppen, var trött, hade värk och en massa annat. Jag kände mej konstig, men när jag sökte hjälp på vårdcentralen sa man bara att alla är lite trötta ibland. Så jag lät det vara. Jag hade haft ont i benet i omgångar, 2009 ökade smärtan och man kollade tom om det var en propp – men det var det inte. Jag började öka i vikt och 2010 var jag uppe i 65, nära min högsta vikt innan Viktväktarna. I början av 2011 gick jag upp ännu mer, väldigt snabbt, så nu bytte jag vårdcentral i ren desperation och fick hjälp!

Det första mina nya läkare hittade var att värken i benet var en inflammation som spridit sej och nu fanns i hela kroppen. Vågen visade hela 69,1 när man hittade felet och jag fick starka mediciner som sakta men säkert tog bort inflammationen. Innan medicinen hade jag så ont att jag i vissa fall knappt kunde gå och kroppen var så påverkad att jag inte orkade något alls. Nu kunde jag börja promenera igen och hekto för hekto försvann, men inte i den takt de borde… nåt mer var fel, frågan vara bara vad?

Min underbara läkare gav inte upp, han skickade mej på sömnutredning och tog vartenda prova som fanns att ta. Å snart trillade diagnoserna på plats. Jag fick bla veta att jag har en form av sömnapne som inte är behandlingsbar som gör att jag inte tillgodogör mej sömnen ordentligt. Inte konstigt att jag var trött! Får man inte sova, så kan kroppen inte återhämta sej ordentligt och då är det svårt att gå ner i vikt. Jag blev rekommenderad att sova middag och nu började vågen röra sej lite mer, men fortfarande var det segt. Ett hekto i veckan är iofs ner, men inte en jätteroligt när man sköter sej exemplariskt.

Men så kom två diagnoser rätt tätt, först blev det Hypotyreos – men inte den vanliga förstås. Än en gång hade jag en annan variant än den man brukar ha, men det skulle ändå bli samma medicinering och efter två veckor med den nya medicinen kände jag skillnad. Det tog lång tid att ställa in medicinen och jag har inget större tålamod, men för varje höjning kändes livet mer och mer ”normalt”. Jag behövde inte ens sova middag varje dag.

På hösten 2013 hade jag äntligen nått min målvikt igen, jag pendlade mellan 58-59 och då fick jag nästa diagnos, den sista trodde jag, Fibromyalgi. Ungefär samma symptom som Hypotyreos, men med värk. Inte medicinerbart, men ytterligare en förklaring. Alla bitar var på plats, jag mådde bra (så bra jag visste att man kunde må). Jag fick remiss till bröstförminskning och blev godkänd i december 2013. Herregud så lycklig jag var, men nu gällde det att hålla vikten ända fram till operation annars kunde jag få den inställd.

I augusti 2014 var det äntligen dax! Jag var inte det minsta nervös, såg bara fram mot mitt nya, aktiva och rörliga liv. Operationen tog en hel förmiddag, jag var så lycklig när jag vaknade efteråt. Trots svullnad och förband så såg jag tydligt skillnaden! Jag hade inte ont en sekund under läkningen och kunde knappt vänta på att få börja testa mina nya kropp. I november skrev jag in mej på Curves, äntligen skulle jag börja träna på riktigt!

Jag vägde 60,5 efter en stillasittande höst, nu skulle jag träna för att bli smidig och få muskler i bla ryggen för att stärka bålen och få mindre värk. Nu har det gått drygt 4 år. Jag som aldrig satt foten på ett gym tidigare, och aldrig ens kunde drömma om att jag skulle göra det, tränar nu regelbundet 2-3 ggr i veckan. Jag räknas numera som vältränad (!), jag bad min läkare upprepa detta när han sa det första gången. Jag trodde jag hörde fel, det var något jag aldrig någonsin kunde tänka mej att någon skulle säga om min kropp. Jag väger just nu 61, vilket är ett par kilo för mycket – men jag har muskler. Det syns tom när jag spänner överarmen 🙂

Min målvikt är fortfarande 60, men nu när jag mår hyfsat bra så är målet att ligga på 58 igen. Den vikten nådde jag precis innan bröllopet 2016, men sen ökade jag lite igen. Man hittade nämligen några nya små diagnoser, eller brister kanske man ska säga. Jag fick helt plötsligt brist på folsyra och ett kort tag efter, även brist på B12. När man har brist på folsyra blir man jättekonstig! Jag kände inte alls igen mej själv och fick nästan panik. Efter ett par dagar med tillskott mådde jag mycket bättre. Det finns ingen som helst förklaring på mina brister, men nu får jag medicinera resten av livet även för detta,

2009 mådde jag rätt dåligt men visste inte varför. Jag hade hållit min vikt ganska länge men hade sakta börjat öka på vågen, utan förklaring. Till slut fick jag hjälp, men innan alla bitar var på plats skulle jag alltså bli väldigt sjuk och gå upp allt jag gått ner plus lite till. Det skulle ta några år av läkarbesök och utredningar innan alla bitar var på plats och målvikten var nådd igen. 2019 mår jag bra! I år är året då jag hoppas kunna komma ner till mina stadiga 58 igen och stanna där, men den här gången med muskler.

En viktresa är sällan spikrak utan oftast väldigt krokig, det visar väl min ganska tydligt. Man trillar och reser sej massor med gånger, men huvudsaken är att man inte ger upp. Varje gång man reser sej är man nämligen en vinnare! Jag försöker peppa både här och på min instagram @marlenerinda Häng med om ni vill 🙂

På 10 år kan det alltså hända en hel del, trots att bilderna inte visar särskilt mycket. Jag känner mej yngre och friskare än någonsin! Det ska bli intressant att jämföra om tio år igen. Målet är att bli den friskaste och starkaste pensionär jag bara kan bli!