En bekant funderar över vad hon ska göra med sitt liv. En kvinna, mycket duktig på sitt jobb och som är mitt uppe i karriären. Men ändå söker hon något annat… kanske meningen med livet? Hennes mening, med hennes liv alltså?

Jag föreslog att hon skulle göra en resa. En resa som fullständigt ruckar på hennes invanda liv med lyxkonsumtion och bekvämligheter. Jag anser nämligen att det är först när man lämna allt man är van vid som man ser sej själv. När man inte längre har el dygnet runt eller tunnelbanan runt husknuten, då kan man se vad som är viktigt i livet. Jag föreslog att hon skulle göra en resa, helt ensam, kanske till Indiens fattigaste kvarter i New Dehli. Där barnen letar mat längst tågspåret.

Det visade sej att hon redan varit där och fattade precis vad jag menade 🙂

Nu kunde vi påbörja ett väldigt bra snack om värden i livet. Vad är viktigt? Enligt mej är det inte att ha en massa saker eller producera en massa och tjäna mycket pengar. Nej, enligt mej är det största värdet att omge mej med folk som jag tycker om och bete mej mot dessa på bästa möjliga sätt. Att visa mina närmaste att de är viktiga för mej och mitt liv, så att de förstår att de är älskade för vilka de är. Att ge kärlek och värme är det viktigaste för mej.

Ju äldre jag bli desto färre grejer vill jag ha, de är inte viktiga! Grejer tar plats och samlar damm, bort med dem! Jag behöver inte ha fina grejer för att visa att jag är bra och har lyckats. Enligt ganska många är jag en misslyckad människa som inte jobbar heltid eller tjänar 500 000 om året. Jag tycker mer och mer om det minimalistiska och enkla.

När jag bodde i Gambia på 90-talet hade vi el ungefär en halvtimme varje förmiddag och kväll. Varmvatten fanns inte, men jag fick duscha på hotellet där jag jobbade. Jag hade två tjejer som hjälpte till med tvätt, städning och matlagning. Det var ingen hjälp jag behövde, men de behövde jobbet och alltså fick de hjälpa mej och mina 5 sambos. De fick 200 kr var i månaden av oss och var överlyckliga för det. Min tid i Gambia gav mej perspektiv på tillvaron på många sätt. Jag har inte burit klocka sedan dess, men passar alltid tiden ändå på nåt sätt. Det finns alltid andra som har klocka eller också har man mobilen att titta på. Klockor är ganska stressande.

I Gambia är livet väldigt enkelt, precis som det varit i många andra delar av världen där vi rest. Att träffa och prata med människor på Sri Lanka som förlorat allt de äger i Tsunamin och ändå är tacksamma för att de lever ger en ett och annat att tänka på. Att se familjer bo i kåkstäder på bergväggarna i Kairos utkanter får en att inse värdet av ett eget hem.

Jag har ett fint hem och en underbar familj. Mina föräldrar är friska och har ett bra liv. Jag har ett jobb som jag trivs med, som är tillräckligt för att ställa maten på bordet och ge oss en och annan resa och som ffa inte är heltid utan ger mej tid med min familj. Det räcker för mej. Jag behöver inga saker.

.