Du är tjock!

Du är tjock!

Så säger man ju inte – eller hur? Alla människor är medvetna om hur de ser ut, tjocka som smala. De smala verkar bara ha lite svårare att se det… men men…

Enligt BMI-tabellen ska man ligga mellan 20-25 för att vara normalviktig. Helst ska man ligga i mitten på den för att inte riskera sjukdomar både av att vara för smal eller för tjock. Jag ligger just nu på 25 ganska exakt och vill därför gå ner ett par kilo till. Dessutom SER jag att jag behöver det för att få bort den där sista valken runt midjan. Det är inte mycket, men jag vet ju hur jag ser ut och framför allt hur jag vill se ut. Men det handlar ju också om hur man mår. Att ha för mycket eller för lite vikt mår man inte bra av. Som underviktig blir du oftare sjuk, du fryser och kroppen orkar inte som den borde. Som överviktig svettas du, har ofta högt blodtryck, riskerar att få diabetes eller hjärt/kärlsjukdomar och en massa annat som kan vara ganska farligt.

Alla mina kompisar vet ju att jag jobbar med viktreducering och att jag älskar mitt jobb. Ändå är det väldigt få som kommer till oss och faktiskt tar emot hjälpen. Jag tror inte att det beror på att det kostar lite (vi kan inte bjuda på avgiften tyvärr), däremot kan det ju vara känsligt att vi vet om hur mycket de faktiskt väger? Kanske är det så, jag vet inte. Men som sagt, det är svårt att dölja att man har 10-20-30 kilo för mycket, vi har ju ögon att se med. En av mina närmaste kompisar väger ganska mycket för mycket, vi har gått på VV tillsammans innan jag började jobba med det. Då gick hon ner massor och sen, av olika anledningar, gick hon upp allt igen.

När hon fyllde jämt ville vi ge henne chansen att gå ner i vikt och den här gången gå ända in i mål och sen hålla sej där. Det största skälet var för att vi ville ha henne kvar i livet, simple as that! Hur säger man då detta till någon? Man kan ju inte bara säga ”Hörrö, du är tjock – kom till oss” – eller? Hon vet ju hur hon ser ut, så det borde man ju faktiskt kunna göra – men inte ens jag är så taktlös… Istället skrev vi ett brev med alla möjliga olika argument för VARFÖR VI vill att hon ska gå ner bla att hon ska finnas kvar i livet för oss och argument för HENNE själv; finnas för sina barn och barnbarn, se sina barn gifta sej, bilda familj osv. Och sen besvarade vi alla hennes eventuella motargument, så hon inte kunde säga emot oss 🙂

Det var inte lätt att ge henne den här presenten, vi räknade med det mesta. Men om hon skulle säga upp kontakten med oss så var det egentligen hennes problem. Vi gav henne en chans att överleva, ville hon inte ta den – så var det faktiskt henne förlust. Men det är ju knappast enkelt att tänka så… hon tog iaf emot den, inte jublandes… men funderandes… och efter ett par dagar accepterade hon vår gåva. Å det har gått så bra! På ca 10 veckor har hon gått ner lika många kilon och vi är alla såååå stolta och glada! Nu är det ”bara” resten kvar…

Man måste våga ibland för att kunna hjälpa någon. Samtidigt får man ju inte bli för plump. Men som sagt ALLA vet hur de ser ut och har du någon kompis (eller du själv förståss) som verkligen behöver gå ner i vikt, så har du ett guldläge vecka 48. Då händer det grejer på Viktväktarna!

.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *