En gång är ingen gång

En gång är ingen gång

Igår la jag ut en bild i sociala medier med en massa godsaker och texten ”Stryk ett streck och kör upp på banan igen bara”. Bilden fick massor av uppmärksamhet och kommentarer. Nu vill jag berätta lite mer om hur jag tänker när en dag går käpprätt åt skogen, matmässigt alltså.

När jag gick med i Viktväktarna var jag nitisk och skötte mej exemplariskt, varenda dag i tre år. Åt jag godis så var det en liten bit och inom mina points. Varenda liten smula räknades och jag gick ner det jag skulle. Jag blev Guldmedlem. Kampen att hålla vikten började, det gick sådär… nu kunde jag ju det här (trodde jag).

Jag kunde inte alls! Det tog många år innan jag fattade att jag alltid måste ha koll och att snedstegen skulle bli många – men inte gör något bara man kör upp på rätt bana igen. Det är nämligen det som kallas livet. Ett år i livet innebär att ett gäng högtider (påsk, midsommar, jul, nyår) och mängder av grejer som ska firas (födelsedagar mm). Så är det bara! Å så ska det vara!

Jag minns begravningen för min bästa kompis, jag avstod det mesta på mottagningen efter och förde noggrant in poinsten för det som ändå slank ner. Det är ju helt sjukt att jag överhuvudtaget brydde mej! Det är inte ett sunt beteende! Min kompis hade nog gett mej en smäll om hon kunnat.

Det tog ett tag, många år faktiskt, men sen fattade jag att Viktväktarna måste vävas in i livet, inte tvärtom. Jag fattade också att en dag med godis eller för mycket mat inte är hela världen i längden. Så länge det stannar med EN dag, eller två… Men sätter man stopp direkt och kör upp på ”den rätta vägen” igen så är faktiskt ingen skada skedd. Väger man sej dagen eller dagarna direkt efter att man tryckt i sej en pizza och 27 hamburgare så är det klart att vågen visar uppåt, men sköter man sej direkt efter så är viktökningen borta på några dagar igen.

Anledningen till bilden igår var att jag var på mässa och började dagen med det första jag såg som var ätbart, vilket var en chokladboll. Jag hade iofs tryckt i mej ett kokt ägg medan jag gjorde mej i ordning, så lite duktig var jag ju… Efter den där chokladbollen var det lugnt i typ en timme, förutom nån liten snitt med lax tror jag. Men vid lunch när jag gick ifrån mässan skull jag sitta på tåget hem en timma och då passade jag på att ta en varmkorv med bröd som det bjöds på vid utgången och en stor kanelbulle på tåget som jag fått i en av montrarna. På kvällen var vi dessutom på en lansering av en ny cider, där man bjöd på små hambugersliders. Jag tog två.

När jag gjorde ett snabbt överslag på vad dagen hade kostat i points kom jag fram till drygt 50, jag får äta 23… ändå kallar jag det varken för att synda, unna eller fuska. Jag bara åt. Och njöt. För det var förbaskat gott! Det var en enda dag, idag är jag på banan igen som jag brukar. Det handlar nämligen inte om det man gör en enda dag, utan hur man gör i längden. Och jag äter bra 300 dagar om året, de andra 65 har jag ingen koll alls. Å det är helt ok.

För att hålla sin nya livsstil i längden så måste man ha ett liv också. Man kan inte avstå från allt som är gott eller tacka nej varje gång det bjuds på lite extra. Livet är fullt med tillfällen som inte alls följer ”den hälsosamma vägen” och det kanske är just precis den där chokladbollen vi behöver just precis då för att orka vidare. Eller också behöver vi den inte alls, men den är god. Då är det så. Inge idé att banna sej eller straffa sej, det blir man ju knappast mer peppad av. Att ha superkoll varenda dag, år efter år, är tråkigt! Och livet är för kort för att vara tråkigt. Vet man att man kan och får äta det bästa man vet ibland, så är det lättare att vara duktig de andra dagarna.

Det tog tid, men till slut fattade jag att mitt liv med Viktväktarna verkligen innebär att äta allt men inte alltid. Att man får äta godis och andra sockriga godsaker eller feta pizzor, inte varje dag – men då och då. Bara man kör upp på banan igen direkt! Det är ok att spåra ur en dag eller två eller under semestern, men sen måste man köra upp på banan igen om det inte ska spåra ur helt. Stoppar man bara i tid är det faktiskt ingen fara alls. Även om vågen visar plus så är det förmodligen inte så illa som det kunde ha varit…

Men sen kan man ju spåra ur med lite koll också. Jag tog trots allt bara ett glas av cidern… man behöver ju inte trycka i sej mer än nödvändigt bara för att det ändå gått åt skogen. Bara för att det är semestern måste man ju inte äta chips och dricka vin varje dag… man kan spåra ur med kontroll på nåt sätt. Så tänker iaf jag och det har funkat för mej en herrans massa år. Nu är jag inne på mitt 15:e år som normalviktig, så jag kan ju inte ha helt fel 🙂

HÄR finns tips på mat och snacks med uträknade SP och HÄR finns jag på instagram @marlenerinda om ni vill hänga med där för pepp och annat skoj.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.