Ensam kan bli sjuk

Ensam kan bli sjuk

I Expressen idag kan man läsa att ensamhet kan göra oss sjuka. Detta har konstaterats genom forskning… en totalt onödig forskning måste jag. Detta har jag nämligen sagt i flera år!

Självvald ensamhet är helt ok! Då kan man upptäcka och lära känna sej själv och bara ta det lugnt. Då trivs man ofta med sin ensamhet. Men med ofrivillig ensamhet är det något heeeelt annat! Det är då lugnet kan bli stressande.

Jag var ensam i 10 år. Då menar jag ensam med barnen, jag var alltså frånskild. Självvalt kanske… men alternativet var inte till det bättre. Som frånskild behöver man ju inte uppleva sej som ensam, då det oftast finns ett nätverk av släkt och vänner runt en. Men jag hade inget stort nätverk av vänner – jag hade mina föräldrar. Thats it!

När jag var helt ensam, varannan helg, då barnen var hos sin pappa, försökte jag höra mej för om någon ville göra något. Jag fixade fester, middagar, biobesök osv. Men det blev inget napp. Jag kunde bjuda 50 per och i bästa fall tacka en ja… vet inte alls vad jag gjorde för fel. Men man ville helt enkelt inte umgås med mej. Då blev ensamheten stressande. Jag trivdes med mej själv och njöt av lugnet, när jag själv valde det. Men de gånger som jag verkligen ville göra något tillsammans med någon annan, men ändå hamnade ensam framför tv´n – då var det riktigt jobbigt. De här gångerna blev fler och fler och jag mådde allt sämre av det. Jag bävade för de ensamma helgerna och framförallt helgdagarna. Det var då vi började resa bort över nyår. Att se alla grannar och fd kompisar (som var mina när jag var gift) festa på nyårsnatten var jobbigt. Alla visste att jag satt ensam, jag hade tom försökt bjuda in mej till dem eller dem till mej. Utan resultat. Så vi bojkottade nyår och åkte till värmen istället.

Så träffade jag Martin. Nu är jag inte ensam längre. När han är borta någon gång, njuter jag av tystnaden. Men hans umgänge sträcker sej inte längre än till föräldrarna, han har inte heller något stort nätverk. När vi nån gång vill göra något tillsammans med någon annan, så får vi tji… att vi blev bortbjudna på midsommarafton var otroligt roligt! Även om vi trivs i varandras sällskap, så är det skönt att någon gång bli inbjuden till någon. Det är en slags bekräftelse på att någon tänkt på en och faktiskt orkat göra något mer än bara tänka. Någon har faktiskt gjort sej besväret att kontakta mej också.

Som när jag hade min särbo i Skåne. Han ringde mej varje kväll kl 23.00 och sa godnatt. Han tänkte på mej och slog mitt nummer, varje dag. Bara den känslan av att ha någon som brydde sej så mycket var otroligt mycket värd. Jag fanns! Någon ville prata med mej! Jag var inte helt ensam iaf…

Jag har varit nere i depressioner när jag känt att ingen brytt sej eller tyckt om mej. Jag har rannsakat mej själv och ändrat på det som jag själv tyckt varit fel eller som jag själv stör mej på hos andra. Trots detta har kontaktnätet inte blivit större. Förr kunde jag se mej själv utifrån och inte alls tyckt om det jag såg. Nu kan jag se att jag faktiskt är helt ok och att jag kan vara ganska kul att umgås med. Synd att andra inte ser det bara. Så visst kan man bli sjuk av ensamhet. Jag blev det – men nu är jag inte ensam längre. Jag har Martin!

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.