Ett jobbigt uppvaknande

Ett jobbigt uppvaknande

Senior ropar från sitt rum ”Mamma, Uffe Larsson är död – visst känner du honom?” Jag fattar inte riktigt vad han säger, jag sover…. men nånstans där uppfattar jag vad han säger och blir klarvaken. Vaddå? Uffe? Varför?

Jag hade förmånen att jobba med Uffe Larsson vid flera tillfällen. Första gången jag träffade honom var på en personalfest på SF, när han var ”lekledare”/konfrencier. Man fick ta familjen med sej, så även Senior och dåvarande maken var med. Senior var enda bebisen som var med och Uffe föll totalt för honom. Vi hade barnvakt resten av kvällen kan man väl säga. Uffe la beslag på Senior och satt och gullade med honom i flera timmar. Han var så barnkär och längtade verkligen efter egna barn.

När jag något år senare arrangerade en stor gala frågade jag honom om han kunde hjälpa mej. Självklart gjorde han det! En hel dag var han med som konfrencier på biografen Sergel, inte ett öre ville han ha betalt. Han roade barn och vuxna. Tillsammans med Lill-Babs, Malin och Kristin hade vi en kanondag – det bästa jag någonsin gjort. Allt tack vare dessa underbara människor som bara ger av sej själva och sina hjärtan.

Vi höll en sporadisk kontakt, mest med sms eller genom Bert-Åke Varg som är en gemensam god vän. För något år sedan blev jag bjuden till deras (då) nyinköpta teater och fick se deras version av Casino Revyn. Många kramar blev det, ett mycket kärt återseende. Uffe var en väldigt omtänksam människa som inte alls tog hand om sej själv som han borde. Han var som en stor teddybjörn, som iofs blivit betydligt mindre i storlek, men ändå lika mysig och trygg.
Sverige har förlorat en otroligt fin männsika.

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.