Får man må så här bra?

Får man må så här bra?

Just nu är jag inne i ett positivt flöde. Sånt tycker jag är lite läskigt…

Senior älskar sin nya skola, trivs bra på jobbet och mår bra i största allmänhet. Junior är harmonisk, trivs i skolan och tycker att träningen är ”asjobbig men skön”. Martin trivs med sitt liv, går ner i vikt och får mer och mer jobb (precis som han vill). Och Baileys… han kräver ett helt eget blogg inlägg 🙂

Som vi jobbat med vår lilla älskling! Och som vi blivit belönade! Nu är det fyra månader sedan vi kastrerade honom, ja alltså… inte vi, utan veterinären. Han har inte haft problem med magen en enda gång, innan var det diarre och kräkningar någon gång i månaden. Han är lugn och hyperkelig. Juckar aldrig, förut kunde han knappt gå… De senaste två månaderna har vi dessutom kämpat med hans fostran, han lyssnade ju inte innan så då var det lixom ingen ide´. Nu går han vid sidan om mej, utan att dra i kopplet det minsta. Han kan sätta sej ner och vänta om jag pratar med någon. Han drar lite efter cyklar, men inte alls som förr. Idag gick en stavgångare förbi oss, han vände inte ens på huvet! Igår mötte vi en grupp dagisbarn som han inte ens såg åt. När vi passerade varandra sa en av fröknarna ”Se vilken fin hund, så lydig ska en hund vara när man är ute och går”. Haha! Så sa de om oss alltså! Om oss!!!

Vi vet inte riktigt hur han reagerar på stora hundar just nu. För någon vecka sedan fick han leka med två STORA killar och det gick hur bra som helst. Men sen dess har vi inte lyckats träffa några, så vi vet inte men det kan ju inte vara lika illa som förr. All fostran har gått enligt Ceasar Milans principer: först motion, sen mat och sist kärlek. Låter kanske grymt, men det har fungerat och jag förstår nu varför det ska vara i den ordningen. Själv fungerar jag lite tvärtom: först kärlek, sen motion och mat.

Jag trivs alltså med livet just nu och det är jag inte alls van vid. Jag är van vid att leva i ett kaos och att inte ha lugn och ro mer än någon timme i taget. Sen brukar kaos infinna sej igen, ett kaos som jag behärskar ganska bra. Att må bra och ha harmoni är jag inte alls van vid och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till. Vågar jag vänja mej? Eller ringer telefonen när som helst och ger mej ett tråkigt besked? Kan jag må bra tills dess att kaoset infinner sej och kanske bortse från att det kommer….? Eller är det kanske så att kaoset faktiskt håller på att ta slut i mitt liv? Underlig tanke, men väldigt trevlig… Är mitt liv på väg att bli ”normalt”? Vad nu det betyder…

Kan jag kanske lära mej leva i nuet utan att stå i försvarställning? Hur gör man det? Det har jag lixom aldrig gjort… Men jag är mer än villig att försöka och att öva. Jag kanske lyckas. Vad tror ni?

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.