Finns inga ursäkter!

Finns inga ursäkter!

Jag har suttit som nämndeman i ganska många vårdnadstvister och även pratat med många som varit i riktigt skitiga tvister. För mej är detta det värsta man kan delta i, det är faktiskt ingenting att  sitta i en mordrättegång mot att se på när två vuxna människor slåss om ett barn.

Oftast är det mamma som tagit initiativ till skilsmässa och hon har redan hunnit igenom sorgen det innebär och börjat planera för en nystart när hon släpper bomben. Papporna står där och fattar ingenting, allt var ju så bra… Ofta ska det säljas bostad, köpas nytt och flytta. Det är förstås jobbigt för alla men mammorna ser redan framåt medan papporna försöker hinna med i svängarna. Nu pratar jag om de fall som jag sett i rätten och som även statistiken berättar om, det är alltså inget som jag själv hittat på.

Nånstans mitt i alltihop finns det ju också barn som ska tas om hand, enligt statistiken är barnen ofta yngre än fyra år. Nu ska man bestämma hur barnen ska tas om hand och vart de ska bo, umgänge osv. Här nånstans kraschar det. Blir det problem så är det här de kommer. I riktigt grisiga skilsmässor har mamman anmält pappan för övergrepp, hon har inte sett några tecken utan har bara en ”känsla”. Socialtjänsten och polisen måste gå vidare med anmälan och ger ofta mamman vårdnaden under utredningstiden. På så sätt kan mamman hävda att barnen bott hos henne mest och att hon tagit hand om dem mest och alltså borde ha hela vårdnaden. Utredningen visar att pappan är oskyldig men i verkligheten är han redan dömd bland vänner, bekanta, grannar mfl. Orkar han inte slåss, så böjer han sej och släpper barnen. Skulle han orka slåss och anlita en advokat går ofta hela hans liv åt till att få tillbaka sina barn. Detta har jag sett flera gånger, men är alltså extremfall eftersom de går så långt som till tingsrätten. I sammanhanget ska det väl också säga att det är en helt annan sak OM det faktiskt pågått övergrepp, men det är inte det jag pratar om nu.

I en del fall blir papporna rekommenderade att låta barnen vara och sluta höra av sej ”för att allt ska lugna ner sej”. Sånt kan jag aldrig acceptera. Oavsett vad som händer så får en förälder aldrig sluta höra av sej. Det kan vara minsta lilla sms eller vykort, bara man visar att man bryr sej. Meddelandet kanske aldrig når barnet, men man har iaf försökt. Det finns inga ursäkter för att sluta höra av sej till sina barn! Även om barnet aldrig får meddelandet så kan man iaf säga att man försökt när man väl återfått kontakten. Man kan visa att man aldrig glömde. Barn vill inte vara bortglömda.

För en tid sedan satt jag i en förhandling med en ung kille vars mamma hade dragit utomlands och gift sej. Hon hade hört av sej två gånger på fyra år och samtliga barn i familjen behandlades för depression. Så gör man inte! Det viktigaste vi har är våra barn! Jag kan förstå att man känner att man måste skilja sej, men man kan aldrig skilja sej från sina barn. Oavsett hur allt blir och vart man än bor i världen så måste man ha kvar kontakten med sina ungar!

Tack och lov går de flesta skilsmässor rätt till och barnen träffar och känner sej älskade av bägge sina föräldrar trots att de inte längre bor tillsammans hela tiden. Jag kan bara hoppas att fler och fler skilmsässor slutar bra så att vi får fler trygga barn och ungdomar. De är ju vår framtid.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.