Flockledare – jag?

Flockledare – jag?

Jupp! Just precis så är det – jag är en flockledare jag 🙂

Baileys har ju varit ganska knepig att tas med på sista tiden och nu har jag fått nog. Något måste göras. Jag har rådfrågat flera sk experter och fått ungefär samma svar från de flesta; antingen får han för lite motion eller också är han i ”den åldern”. Alternativt att det är faktiskt nåt fel på honom.

Hans problem består av att han skäller på i princip alla hundar han möter. Förut var det ”bara” stora, svarta hundar, nu är det alla. Han skäller på cyklister och män i svarta/mörka kläder. Han drar i kopplet så min arm går ur led. Vad göra?

Jag har nu gett mej den på att lösa problemet och tog mej därför igenom lite böcker i ämnet hundpsykologi. Har insett att problemet ligger hos… MEJ! Jag har helt enkelt slarvat med både hans uppfostran, motion och mitt eget ledarskap. Stackars Baileys har varit uttråkad och inte vetat vem som bestämmer. Det har aboslut inte varit medvetet från min sida, jag tappade helt enkelt greppet om det mesta när jag först hade översvämning i köket, blev sjuk, träffade Martin, Junior började strula, Senior fick jobbigt med skolan. I mer än ett år har vi haft ett litet helvete hemma och knappt hängt ihop själva – hur skulle jag då fixa att leda en stissig hund också?

För Baileys är trots allt en jobbig hund. Han är väldigt aktiv och envis. Vi har alltså inte kastrerat honom i onödan, han mår väldigt mycket bättre nu. Med lite träning skulle det alltså bli ännu bättre och enklare för honom att vara hund i just vårt hus. Så i söndags började jag applicera allt jag läst om på oss två, plus de andra i familjen förståss. Martin och Junior lyssnar och lär, Senior är inte så intresserad… men vänta bara… han ska få sina fiskar varma han med.

Vi började med promenaderna. Först och främst fick han inte ens på sej kopplet förrän han var helt lugn. Han får inte längre gå ut före mej gwenom ytterdörren, han får vänta på sin tur och ska vara helt lugn innan han får gå ut. Baileys fick inte heller längre skutta runt som han ville när vi var ute. Vare sej han var kopplad eller lös fick han under inga vilkor gå före mej. Först var han lite fundersam, han som alltid sprungit runt lite hur han velat och sniffat på allt. Men det tog inte lång stund förrän han greppade läget och gick antingen brevid mej eller strax bakom. Redan på andra promenaden var allt slit i kopplet borta! Jag behöver bara knycka till lite lätt när han kommer för långt före mej, så går han fint igen.

Vi började i söndags och redan igår såg vi resultat. Vi mötte två hästar med ryttare och han sa inte ett pip, drog inte ens mot dem. Han stod bara fint och väntade på att de skulle rida vidare. Idag mötte vi fyra hundar som han bara tittade på, inte ett ljud. Trots att han tidigare skällt ute en av dem efter noter flera gånger. Idag såg han inte ens åt cyklisterna som han skällde ut igår. OCH han kommer när man ropar, direkt!

Det är så härligt! Han har fattat galoppen direkt å jag har fattat hur mycket som varit mitt fel. Nu fortsätter jobbet, varje dag, så får vi se om han även i fortsättningen växer mentalt. Idag har vi cyklat en bit, han var helt slut när vi kom hem. Det var så skönt att se honom helt utarbetad och nöjd. Han mår bra – jag mår bra – kan det bli bättre?

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *