I våras fick jag en förfrågan av Utbildningsradion att vara med i en programserie som ska handla först och främst om olika funktionshinder och vad som händer i olika situationer, i andra hand om familjer och relationer. Jag har för mej att producenten sa att det skulle vara 6 entimmes program och att de ska sändas under senhösten och början av vintern.

Jag tackade ja och under sommaren har det varit en mängd samtal och planering och på måndag är det dax för inspelning och intervju. Det ska bla handla om när barnen flyttar hemifrån, så Senior ska filmas när han bär kartonger och när han och morfar bär en byrå. Sen blir det lite prat med mej och Senior och mer prat med mej och om morfar ställer upp även lite kort med honom. Allt för att ge en bild på hur en ung människa med tex adhd som funktionshinder funderar kring att bo ensam och släppa det invanda för att skaffa nya vanor och hur det är för oss runt att släppa taget och låta honom bygga sitt eget liv.

Det är ju lite annorlunda med förändringar för den som har ett funktionshinder. Det är en ganska lång förberedelse bara att kunna tänka tanken på en flytt och att sedan faktiskt ta steget. Eventuellt ska kommunens tjänstemän kopplas in för olika insatser som boendestödjare, kontaktperson mm. Den biten tog vi i måndags, så får vi se vad vi får hjälp där.

Så det är lite annorlunda mot när Junior flyttar, men även det är förstås en förändring som Senior måste vänja sej vid och anpassa sej till. Vilket i det här fallet varit ganska enkelt faktiskt, tack o lov. Det hade nog varit värre om han varit yngre. Men Junior bestämmer bara att han ska flytta, han skaffar ett boende och gör slag i saken. Inga konstigheter eller längre betänketid. För Senior kräver det mer… men nu har han fått den tiden och är redo. Nu ska han bara få en lägenhet.

Så jag tackade ja med allt detta i skallen, både för att visa andra ungdomar att man kan flytta oavsett om man har ett funktionshinder eller ej och att visa andra föräldrar att man måste släppa taget särskilt om det finns ett funktionshinder. Man måste släppa taget och låta ungdomarna bygga sitt eget liv och göra sina egna misstag. Det är ju så man lär sej, så som vi lärt oss när vi var unga. Man kan inte alltid stå bakom och ta emot när livet trasslar till sej, så funkar det inte. Men självklart finns vi där med stöd och råd  🙂

Jag har ingen aning om vilka frågor vi kommer att få, det enda jag vet är att jag ska berätta om mina tankar kring detta och att det är ett par familjer till som ska vara med. Så vi får väl se hur det blir. På måndag vet jag nog lite mer…. Tills dess måste jag nog städa…