Grät floder och skrattade högt

Grät floder och skrattade högt

Igår tillbringade jag kvällen på Fotografiska tillsammans en av de finaste människor jag känner. Nämligen Sören som skriver Sune- och Bertböckerna.

Vi har känt varandra många år, men pga avstånd och omständigheter har vi mest hållit kontakten via sociala medier. Men igår fick vi tillfälle att ses iom den nya utställningen på Fotografiska. Utställningen heter Ikoner – en utställning om att få finnas med helt fantastiska bilder på personer med downs syndrom. Sören skulle bli intervjuad av Pär Johansson från Glada Hudik-teatern och jag fick följa med!

Intervjun var väldigt känslosam och jag grät floder medan han berättade om sonen Ludvig som dog för ett år sedan. Jag har stått bredvid flera vänner som förlorat sina barn och det är lika svårt att hantera varje gång. Jag har hört Sören berätta om detta förut i olika medier, men nu när han var precis bredvid mej blev det bara så fruktansvärt jobbigt. Det var tur att han skulle signera böcker direkt efter så jag hade tid att hämta mej. Jag fattar inte hur han klarar att berätta detta gång på gång!

Efter intervjun och boksigneringen fick vi en privat visning av utställningen av Pär. Han berättade om jobbet innan, hur det var under fotograferingen, samhällets reaktioner, om varje bild och person. Han bjöd in alla som såg utställningen att följa med oss runt, till deras stora glädje! Utställningen är helt fantastisk! Starka bilder på starka personer! Vackra bilder! Ni måste verkligen se den för att förstå vad jag menar.

Efter visningen gick vi upp i restaurangen för en bit mat. Jag har ätit där förut, men då på pressvisningar inne i någon utställning. Att äta i restaurangen som helt vanlig gäst var nytt och väldigt intressant. Menyn är lite speciell och man behöver en förklaring av den innan man fattar hur man ska göra sin beställning. Alla rätter kostar lika mycket och utgår från ett vegetariskt alternativ. Jag åt en tillagad gul lök med en helt otrolig svampfyllning. Medan vi åt kom Per Broman som är en av Fotografiskas ägare och satte sej hos oss. Nu var vi en otroligt härlig blandning av människor, mycket positiva energier och en jäkla massa intelligens! Allt väldigt avslappnat med vin, mat, skratt och stor ödmjukhet. Som jag njöt! Nu var tårarna torkade och istället skrattade jag högt.

Vid 22.30 tackade vi för oss och gick hela vägen till centralen. Nu hade vi tid att prata i lugn och ro. Ett försök att komma ikapp alla år, det är väldigt mycket som hänt och även om vi haft kontakt och koll på varandra genom sociala medier så är det mycket som man behöver prata om. När man går runt med Sören tar allt extra lång tid. Alla känner igen honom, vill hälsa och berätta om sina sune/bert-minnen. Å han tar sej tid för varenda en! Så var det även igår och jag beundrar hans tålmodighet och vänlighet och förmågan att se och bekräfta alla dessa människor. Därför var det extra skönt att vi fick den där promenaden i mörkret och kunde prata ostört.

Vid centralen gick Sören åt sitt håll och jag gick vidare till tåget, Martin mötte mej när jag kom till Tumba. Två fina människor som jag är tacksam över att ha i mitt liv. Det var med en väldigt skön känsla i magen som jag gick och la mej och vi låg och pratade länge innan vi somnade. Så idag är jag skittrött och har ont i huvudet, det hade jag räknat med innan så det är ok. Men känslan i magen är kvar. Även om jag är trött, så är jag fyllt med ny energi på något konstigt sätt.

Det blev en kväll fylld med känslor, minnen, vänskap, nya bekantskaper, gråt och skratt. En alldeles fantastisk kväll! Tack Sören för att jag fick följa med och tack för att du är du.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.