Ni har nog förstått att jag är rätt hundgalen. Jag har haft hundar runt mej hela mitt liv, antingen familjehundar eller lånat av bekanta. Det finns ju en anledning till att jag kallas ”Crazy Doglady” 🙂

När jag var 4 år kom strävhåriga vorsthen Raska in i vår familj. En ganska stor dam som gick vid min sida i 12 år, har jag för mej. Hon dog på min mösspåtagning till studenten… jag har ett rätt dåligt förhållande till studenten alltså. Det är lixom bara sorg.

Såklart ville jag ha en egen hund som vuxen, men det funkade dåligt med alla barnens särskilda behov och deras alla sjukdomar. Så det fick skjutas upp lite. Men när killarna var i 10-årsåldern, tyckte jag att det var dax. I den åldern skulle de kunna ta ansvar och hjälpa mej att ta hand om en ny familjemedlem.

1 april 2007 hämtade vi hem Borderterriern Baileys. Han blev snart allas ögonsten och hängde med oss i 13,5 år. Jag tror att alla som följt mej här och på instagram har sett honom, vår sorg och saknad sedan han lämnade oss i augusti 2020. Han kallades med för Pälsbollen och var med mej dygnet runt.

Livet blev såklart väldigt tomt när han inte fanns längre och många trodde nog att vi skulle skaffa en ny hund direkt. Men jag sa nej och säger fortfarande nej. Det blir ingen hund. Vårt liv ser annorlunda ut numera och det skulle inte vara schysst mot hunden om vi skaffade en. Vi har helt enkelt inte tiden längre. Men man kan ju låna!

Som ni ser så har vi massor med hundar runt oss. Både hos grannar, vänner och bekanta. Många får vi låna nästan när vi vill, andra träffar vi på olika platser och passar på att gosa med så mycket vi kan. Det brukar heta att om någon saknar sin pälsboll, så ska man börja med att titta i vår husbil – den kan finnas där 😛

Häromdagen fick vi extra fint besök hemma i Tumba. Min bok- och husbilskompis Maria (Fantastika) och hennes rottweilerflicka Moxie kom på besök. Jag mutade faktiskt Maria med en julklapp för att vi skulle ses, haha, det funkade! In i huset kom en väldigt glad Moxie med sin stora kropp och viftande svans. Jag är inte riktigt van vid att ha så stora hundar hemma och hade försökt att ”Moxie-säkra” huset så mycket jag kunde. Den där svansen är ju stenhård och kan slå ner alltså om står i vägen, alltså stod inget i vägen.

Efter att hon undersökt huset och tom vågat sej upp på övervåningen för att hälsa på Martin, tog vi på oss och gick ut. När matte Maria passade på att ta upp en liten hög, snodde jag åt mej kopplet och blev hundpromenerare för en stund. Å så gött det var att hålla i ett koppel igen. Och dessutom till en glad hund som går fint i koppel. Så härligt!

Vi gick vår vanliga slinga, sisådär 2 km runt området. Moxie travade på brevid mej och jag tror att vi alla tyckte det var en rätt skön promenad. Hon är ju stor och behöver mer motion än så såklart, men de hade haft ett rejält träningspass innan. Maria jobbar väldigt mycket med Moxie, som tränar på att leta både personer, saker och har börjat söka efter narkotika. Hon lär sej fort och tycker det är kul.

För mej är det viktigt att en hund lyssnar och lyder, iaf hyfsat. Den får såklart skälla för att varna, men ska inte vara bjäbbig. Och den ska kunna gå i vanligt koppel, inte fladdra iväg i ett flexikoppel utan kontroll. En uppfostrad hund helt enkelt, som lyssnar och är trevlig att ha med överallt Så är Moxie. Åsså får de såklart gärna vara keliga också. Sådär så man kan mysa och mysa och mysa. Gärna i mitt knä 🙂

Jag är så glad att vi har så många hundar runt oss, som jag får låna lite här och där. Annars hade hundabstinensen varit brutal. Moxie får jag träffa igen i mellandagarna, då ska vi ha en liten husbilsträff där dom ska vara med. Det kommer säkert fler pälsbollar då. Me like!

Är ni hund- eller kattmänniskor?

---

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}